Livet kan förändras snabbt. Egentligen vet vi inget om kommande vecka, om imorgon eller om nästa timme.
För några år sedan stod jag och väntade på att göra en vänstersväng på en mindre landsväg utanför Skänninge. Jag hade blinkat i god tid och det gjorde även bilen bakom mig, som även den skulle svänga vänster. Jag tittade en sista gång i backspegeln utan att se något mer fordon och började svänga. I samma stund dyker en bil snabbt upp, från ingenstans i hög hastighet, och stryker precis framför min front. Hade jag bestämt mig för att svänga en hundradel tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut – om jag hade överlevt.
Jag kände en man som blev påkörd av en bil vid ett övergångsställe. Han hade två barn, ett vanligt jobb och en meningsfull fritid. Efter olyckan blev inte livet sig likt. Utan hjälp från samhället klarade han sig inte, inte ens de vanligaste sysslorna. Hjärnan hade blivit skadad.
Tanken skrämmer ett kontrollfreak som mig. Vem bestämmer över mig när jag inte längre har möjlighet själv?
Jag har under året följt mamma Birgittas och pappa Anders kamp för sin autistiske son Axel. Ödeshögs kommun tycker att hans boende har blivit för dyrt och vill flytta honom. Envist och med egen ekonomisk insats har föräldrarna kämpat för att Axel ska få stanna i sitt hem där han bott de senaste sju åren.
I fredags kom domen i förvaltningsrätten som ger Axel rätt att bo kvar.
Men vad hade hänt om Axel inte hade haft engagerade föräldrar med kunskap om hur rättsväsendet fungerar? Hur hade det gått för Axel om Birgitta och Anders inte hade haft tillräckliga resurser att hjälpa honom. Eller om han hade varit helt själv. Då hade han varit helt i händerna på kommunala tjänstepersoner och politiker. Ett lätt objekt att flytta runt efter tycke och smak.
Utan att ta ställning i själva sakfrågan visar Axels situation hur utsatt man är om man inte är kapabel att ta hand om sig själv och kunna fatta egna beslut. I såna fall som Axels borde staten gå in och med automatik, helt gratis, ge rättsligt stöd till de som behöver det.
Axel bryr sig inte om kommande vecka, om imorgon eller nästa timme. Inte ska han behöva straffas för det.
Livet vet vi inget om, imorgon kan det vara du eller jag som är i Axels situation. Då hoppas i alla fall jag att någon slåss för min rätt till ett gott liv.