I mars var det 20 år sedan jag gifte mig. Redan under bröllopsfesten varnade min svärfar sin dotter för att min kärlek till IFK Norrköping kunde få stor påverkan på den äktenskapliga relationen.
Men tänk så fel han fick! Min fru behandlar nämligen mitt fotbollsintresse som en icke-fråga. Inte som luft, för luft är man beroende av. Mer som vakuum.
Hon är totalt ointresserad av sport i alla dess former. Under en herrlandskamp i fotboll på tv frågade familjen hur många spelare hon känner till i landslaget. Hon gäspade ointresserat och sa att hon självklart har koll på vem Tomas Ravelli är. (Barnen säljer den forne fotbollshjältens kalsonger för att tjäna pengar till lagkassan.) Vi kunde lika gärna frågat henne om namnen på ledarna för oppositionspartierna i Sierra Leone och fått ett lika inspirerande svar.
Ibland önskar jag att jag hade ett hennes avslappnade förhållningssätt till idrott.
För alltför ofta gör det ont att vara supporter.
Mellan april och oktober behöver man inte fråga hur jag mår, det räcker att titta på den allsvenska tabellen. IFK:s placering är en tydlig indikation på om det är någon idé att ringa till mig, och vad man kan förväntas få för svar.
Plats 1-3: ”Men tjenare! Sååå kul att du hör av dig! Läget?”
Plats 4-7: ”Hejsan! Jodå, det knallar på. Du då?”
Plats 8-16: ”Stick och brinn! Hur har du mage att höra av dig i denna svåra stund!”
De senaste säsongerna har listan på inkommande samtal ekat tom. Men just idag är du välkommen att slå en pling!
Jag vet inte när och hur jag hamnade i IFK-träsket. Laget har funnits i mitt liv så länge jag haft medvetande om min egen existens.
Som liten knatte i hemstaden Peking spelade jag i den vita tröjan. Drömmen var att en gång bli lika grym som idolerna Drutten, Janne Hellström och Benny Wendt. Min talanglösa kropp hamnade till slut på läktaren istället – jag blev den tolfte spelaren.
Den spänning som det innebär att följa ett lag är inte är bra för varken hjärta eller själ. Efter varje avslutad säsong lovar jag mig själv att sluta följa ”det där skitlaget”.
Men flera månader innan den allsvenska premiären börjar jag smyggoogla på ord som ”nyförvärv” och ”silly season”. Och hux flux sitter jag och fryser på någon oviktig försäsongsmatch mot Utsikten eller Brommapojkarna.
När sedan Christoffer Nyman, med den blå stjärnan på bröstet, stegar ut på ett snötäckt "Parken" till Markus Krunegårds ”Ett liv ett lag” är jag fast igen.
Men bara för den här säsongen. Nästa år får de klara sig utan mig.