Vännens allvarliga hot inför husköpet

Jag har gått och blivit missbrukare. Av bostadsportalen Hemnet. De flesta i min omgivning är medberoende, förutom en vän. Nu har hon gett mig ett ultimatum.

.

.

Foto: JOHNNY GUSTAVSSON

Krönika2020-10-11 16:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vad var det som gjorde att jag laddade ned den gröna – till synes oskyldiga – appen? 

Det är svårt att minnas vad jag grundade detta livsavgörande beslut på. Grupptryck? Längtan? Ålder? 

Den har funnits i min mobil ett tag nu, appen Hemnet – den digitala marknadsplatsen för bostadsköpare. Jag och Hemnet har ingen hälsosam relation. Appen har blivit en ny drog, starkare än alla sociala medier tillsammans. 

Jag uppdaterar den ständigt i jakt på drömhuset. Tomtareor, byggår, enskilda avlopp och driftkostnader susar förbi i en rasande takt. Jag scrollar bland ”lättskötta tomter”, ”pittoreska snedtak” och ”unika möjligheter”. Himlar med ögonen åt mäklarnas svulstiga uttryck men sväljer bytet helt. GE. MIG. ETT. HUS. NU. 

Dopaminet rusar när jag hittar ett hus som jag gillar, men lika besviken blir jag om det bara publiceras fula radhus eller ännu värre – ett vackert sekelskifteshus med uppvuxen trädgård i Gryt med 1,5 timmes resväg till Linköping. Ljuger för mig själv en kort stund – nog skulle det gå att pendla till jobbet? – innan jag ger mig och scrollar vidare. 

För så stort är mitt självvalda plågeri: det valda sökområde i appen för mitt potentiella husköp är hela Östergötland vilket får mig att svära över hur billiga villorna är i Ödeshög och hur dyra de är i Linköping. 

Jag är inte ensam om att längta ut till hus. Under coronapandemin har trycket varit ovanligt högt på villor och fritidshus. Även i kompisgänget har intresset ökat. Över en fredagsöl deklarerar jag och sambon stolt att vi ska på husvisning i helgen. Ett av kompisparen utbyter snabbt en blick när vi berättar om det gulliga huset lagom långt från stan. När vi visar annonsen avbryter de oss. 

– Vi ska också på visningen. 

Knappt hinner vi svara innan en annan vän, även hon med pojkvännen bredvid, utbrister:

– Om ni köper hus blir jag gravid. 

Vi tittar förvirrat på varandra. Vi är måhända inte sorgfria – men än så länge barnfria – och har väldigt kul ihop. 

Nej, nej – alltså vi tittar bara och ska inte köpa än på länge, bedyrar vi allihop i mun på varandra. 

Så fort jag är ensam halar jag stissig upp mobilen. 

I takt med att kakelugnar, taknockar och renoveringsobjekt viner förbi på mobilskärmen stillas långsamt abstinensen.