– Jaha, vem är du då? Dig har jag aldrig sett förut, sa en man i randig handduk på rejäl boxholmsk dialekt.
Dagen efter hände samma sak på Ica. En för mig okänd person frågade om jag var ny på orten.
En totalt overklig upplevelse för mig som är uppväxt i en stor stad.
Jag kommer från Norrköping, men har levt mitt vuxna liv i Linköping. Där har jag känt mig som en anonym grå skugga bland en stor mängd andra okända människor.
Jag har suttit i de långsamma bilköerna på Lambohovsleden på väg hem från jobbet och funderat på vilka de andra medtrafikanterna är.
Jag har gått runt med överfull varukorg på Ica Maxi på fredagar, bland skrikiga ungar och stressade barnfamiljer, och längtat därifrån.
På sin höjd har jag sagt ett försiktigt hej till grannarna i hissen. Resten av turen upp till sjätte våningen har sedan gått ut på att på ett naturligt sätt låtsas att jag är ensam i hissen.
Under en period bodde jag i Åbylund i Linköping. En dag när jag kom hem från jobbet stod en ambulans och en polisbil utanför porten. Det visade sig att grannen under min lägenhet hade gått bort. Det sorgligaste var att den äldre mannen hade legat död i flera veckor utan att någon hade upptäckt det. Trots att jag hade bott ett halvår i uppgången visste jag inte vem han var eller hur han hade sett ut.
Redan innan vi flyttade till Boxholm varnade mina storstadsbekanta mig för att flytta till en så liten håla.
– Alla känner alla där. Du kommer aldrig komma in i samhället.
Efter drygt 10 år på orten har jag skäl att ge mina vänner rätt på en punkt. Alla känner alla! I alla fall nästan. Jag roade mig med att se mig omkring på Ica när jag var där senast. Och visst kände jag igen fler än hälften av ansiktena i butiken.
Punkt två är lite mer komplicerad. I ett litet samhälle behövs man på ett tydligare sätt än i en stor stad. Idrottsföreningen, kyrkan, second hand-butiken, bokklubben eller kommunfullmäktige drivs runt med färre personer. Vågar man och vill engagera sig så lär man känna många på en liten ort. Väljer man att stänga in sig i sin lägenhet eller sitt hus är det ingen större skillnad från att bo i en stor stad.
Jag har aldrig ångrat att jag flyttade till en liten håla. Visst är affärs- och nöjesutbudet skralt, men vad gör det? Jag är ju ändå ingen shoppare.
Och jag är tydligen inte ensam att längta bort från stan. Sedan några år tillbaka har urbaniseringen avtagit i Sverige. Till exempel visar statistik från SCB att det är fler som lämnar Stockholm än som flyttar dit.
För dig som är sugen på småstadslivet kommer här några skäl till våga ta steget och lämna storstaden:
– Slipp skjutsandet. Det är cykelavstånd till ungarnas träningar och kompisar.
– Nära naturen. Snöra på skorna och var i skogen på några minuter.
– Billiga boendekostnader. På småorten får du tre hus för samma pris som ett i storstaden. (Vad man nu ska ha tre hus till?)
– I en idrottsförening på en liten ort måste alla vara med och spela om det ska bli ett lag. På så sätt får alla vara med och utvecklas i sin egen takt. Inte så konstigt att många idrottsstjärnor kommer från mindre orter.
– I en stor stad är det lätt att bli stressad över alla möjligheter. I hålan finns färre saker att göra. När du accepterat det kan du ta ett djupt andetag, sänka dina axlar och du kommer märka hur lugnt och skönt det är att bo här.