”Har någon sett Urban? Han försvann i helgen. Endast iklädd päls. Brukar inte lämna hemmet frivilligt.”
Ja, vad vore Facebook utan alla oroliga kattägare? I nästan alla lokala grupper ser man dagligen nya efterlysningar av förvunna kissemissar.
”Vi har inte sett lille Nisse sedan i fredags. Han är svart och vit och har svans. Kelig och vänlig. Bits sällan.”
Stackars Nisse! Om han bara visste hur saknad han var så skulle han snart vara hemma igen. För troligtvis är han bara ute på ett härligt äventyr. Eller så är han sur och håller sig borta för att husse bytt till ett billigare kattmatsmärke som smakar blä.
I somras höll jag på att bli en av alla dessa oroliga kattägare på Facebook. Vi hade åkt iväg en vecka på semester till Blekinge. Hemma i Boxholm hade vår lilla katt Daisy det bra. Kattvakt och kylskåpet laddat med gädda. Mer bortskämd än vanligt!
På väg hem från semestern började vi alla längta efter vår gosiga, mysiga älskling. I Vetlanda tilltog saknaden och när vi passerade Tranås var den olidlig.
När vi låste upp ytterdörren förväntade vi oss att få höra Daisys välkomstjamande och att få krama om henne. Men väl inne i hallen var det tyst. Tyst och tomt! Ingen katt!
Det kändes tråkigt att gå och lägga sig den kvällen utan att veta var katten katten var. Men ännu mer orolig var jag när hon inte var tillbaka på morgonen. Det var framåt kvällen jag föreslog att vi skulle dra ”Facebookkortet” och lägga ut en efterlysning på Boxholmsposten. Det röstades ner av resten av familjen.
”Vad töntig du är. Sluta larva dig. Hon kommer hem när hon blir hungrig.”
Mycket riktigt. Efter tre dagar rasslade det till i kattluckan och in klev Daisy. Obekymrad och målmedveten gick hon med bestämda tassar mot matskålen. Något kelande kunde vi glömma. Med nosen i vädret signalerade hon tydligt att vi varit taskiga som lämnat henne en hel vecka.
Nu är ju Daisy känd från sociala medier sedan tidigare. En annan kategori inlägg på Facebook är nämligen personer som hittat en katt som de tror är "föräldralös". Kanske tar de också hand om den och ger den mat.
Vid ett tillfälle dök Daisy upp i det sociala medieflödet. En fin bild på vår lilla sötnos som såg ut att njuta av att bli klappad av några små barn.
"Upphittad katt. Verkar tillgiven. Känner någon igen den?"
Jag kände igen henne. Och även huset bakom katten på fotot, eftersom det var vårt. En minut efter "försvinnandet" stod den lilla rymlingen och smaskade kattmat i köket!