Sverigedemokraterna vill spara 188 miljarder på minskad invandring i sitt budgetförslag. Östgötska liberaler ordnar facebookupprop för en ”sansad flyktingpolitik”. Sveriges samlade borgerliga storstadsledarsidor har plötsligt blivit högerpopulistiska gränsstängare. Och jag försöker hänga med, bilda mig åsikter, vara nyanserad och ändå tydlig i min humanistiska grundhållning. Men allt oftare slutar det bara med att jag tänker: Vad ska vi ha alla dessa länder till?
Jaja, jag vet, det är en utopi, i alla fall på kort sikt. Ett snabbt avskaffande av nationsgränser skulle så klart leda till ett anarkistiskt kaos som inte skulle göra så många av oss lyckligare. Men som så mycket annat vi tar för självklart – språket, religionen, pengarna, Carola – är det nyttigt att då och då påminna oss själva om att det där med länder är ett högst mänskligt påhitt.
Länder är inget ”ursprungligt”. Neanderthalarna klev inte ner från träden och började krita gränser, och egentligen är det helt koko att vi ens har gått med på det från början. ”Tjena, låt inte oss störa, här kommer vi och sätter upp en liten gräns här bara. Så ni på den sidan är från och med nu ’norrmän’ och ni på den andra är ’svenskar’. Vi kommer att ha billigare kött på den ena sidan och bättre sjuksköterskelöner på den andra. Så nu gäller det att ni håller er på er sida, annars kan det bli trassel.”
Men om en nation bara bestod av inringad mark hade allt förstås varit lättare. Att vara svensk i betydelsen medlem av staten Sverige handlar ju betydligt mindre om rätten att vistas på Omberg än rätten att ta del av den svenska välfärdsstaten. Och en stat är ju ungefär som vilket elbolag som helst, fast det här bolaget är i välfärdsbranschen. Med den viktiga skillnaden att det för de allra flesta är väldigt mycket svårare att välja Sverige än att välja Eon, medan vissa av oss slumpmässigt råkar födas in i det på ett bernadottskt vis.
Och där är själva kärnan i nationstankens ologiskhet. Var finns logiken i att några hittepågränser ska göra just mig mer värd att dra fördel av ett välfärdssystem jag varit måttligt bidragande till att bygga upp? Huvudargumentet i debatten om att minska invandringen är ”vi måste tänka på våra egna i första hand”. Och om man styr sin världsbild efter nationsgränser kan man göra det djupt olyckliga att ställa de fattiga och utsatta med svenskt pass mot flyktingarna, i stället för att fråga sig varför till exempel Foppa, Björn Ulvaeus eller Annika Falkengren ska få jättemycket pengar.
Draget till sin spets går det inte att hävda människors lika värde och samtidigt säga att vissa av oss är mer värda för att vi råkar vara födda innanför Sveriges gränser. Varför är inte de föräldralösa barnen som flyr Isis "våra egna"? Varför är inte de som drunknar i en liten plastbåt i Medelhavet "våra egna"? Varför är inte de små indiska syskonen som syr kläderna vi har på oss "våra egna"?
I lördags såg jag ”Så mycket bättre” för första gången denna säsong, och Orup stod för programmets klokaste oneliner: ”Den enda gången man behöver länder är vid fotbollsmästerskap.”