Oftast undrar man inte högt. Många har krigsbilder från Mellanöstern i huvudet och tror att utbildningar därifrån är dåliga. Tror att människor är helt olika och att allt är så krävande. Det måste vara deras brister som gör att de inte får jobb.
När jag och tiotusentals bosnier i början av 90-talet kom till Sverige på grund av kriget fick vi ta itu med liknande fördomar.
Har du verkligen sett elvärme tidigare? Gick du verkligen på dagis? Hatar inte ni i Bosnien varandra allihop? Var du inte fattig? Kan du verkligen det här?
Kriget härjade i mitt hemland, jag förlorade mina närmaste där och brydde mig inte så mycket om sådana frågor. De var bara ett bevis på att det fanns mycket som svenskar inte visste. Och att jag måste börja berätta och visa vad jag kan. Jag fick chansen och kunde göra det. Många andra bosnier fick också sin chans. Det är ingen slump att landets yngsta minister är en svensk tjej som har bosniska föräldrar.
Nej, det är inget fel på dagens flyktingar heller. På samma sätt som vi fick möjlighet att visa vad vi går för och nu är en integrerad del av samhället behöver även de nya sin chans. Men de kan läsa svenska hur mycket som helst; om attityderna på den andra sidan inte ändras kommer de aldrig in.
I dag är det stressigare på arbetsplatserna än när vi bosnier kom och därför är orken och viljan att hjälpa till kanske mindre. Å andra sidan är medvetenheten om vikten av att behålla landets konkurrenskraft större.
Att ge utländska akademiker chansen handlar inte bara om humanism. Det handlar i högsta grad även om hela samhällets välmående, nu och ännu mer om 10, 20 och 30 år. Det är viktigt att inte glömma när vi tycker att det är ansträngande att öppna dörrar.