Carola Häggkvist i Malmö inför melodifestivalen.
Tålamod är en bristvara hos mig. Jag vill veta allt och gärna på direkten.
Till exempel avslöjades deltagarna i nästa års mello förra veckan. Snabbt som ögat tog jag fram mobilen för att se vilka artister som ska vara med. Fast jag har månader på mig att ta reda på den informationen och trots att jag egentligen är minimalt intresserad.
Deltagarna är numera fler och det är svårare att lista ut vilka i kändiseliten som INTE ska vara med än vilka som ska vara med. Förutom Gunilla Persson och någon bortglömd före detta idol-deltagare är i princip resten av gänget ett karbonpapper på tidigare år. Danny, Dotter, Lisa Ajax, Medina, Liamoo och Marcus och Martinus. Gäsp! Jag ångrar min nyfikenhet.
Jag minns melodifestivalen 1983. Det var på den tiden allt avgjordes under en direktsändning och det var tio utvalda låtar som tävlade. In på scenen klev en 16-årig tjej i kycklinggul dress och golvade tv-tittarna. Eftersom jag var liten då kommer jag inte ihåg om Carola och de andra artisterna hade presenterats månader i förväg. Men jag minns den härliga känslan av överraskning och att ha fått vara med om något historiskt den kvällen.
I helgen skulle jag träffa en person jag aldrig mött tidigare. Det enda jag kände till var hans namn. Ryggmärgsreflexen fick mig återigen att blixtsnabbt svinga fram mobiltelefonen. Inom loppet av fem minuter hade jag googlat fram tillräckligt med information för att skriva mannens biografi – tränare i ett pojklag, jobbar med data, gift, tre barn, medellön, bandyintresserad och nyligen flyttat till ett nytt hus.
Plötsligt stod jag med mobilen i handen och skämdes. Vad skulle jag göra med den här informationen? Varför tog jag ens reda på den? Vad ska jag fråga mannen när vi ses om jag redan vet allt om honom? Att öppna upp med ”jaha, vad jobbar du med?” eller "var bor du?" skulle kännas falskt.
Usch! Vad har jag blivit för människa egentligen? En nyfiken stalker helt utan heder. Mer intresserad av informationen om personen än av personen själv.
Det värsta är att det inte är första gången jag gör detta. Och tyvärr är jag inte ensam. Jag skulle killgissa att 99 procent av alla som vet hur man googlar ägnar sig åt att kolla upp folk i förväg. Är du ny på ett arbete kan du räkna med att dina blivande jobbarkompisar redan vet allt om dig.
Till er andra som tillhör de 1 procenten säger jag grattis. För er finns fortfarande chansen att uppleva den underbara känslan av att bli överraskad.