I vår låda hemma i Boxholm finns gummisnoddar, korta pennstumpar, nycklar till okända lås, en plastdetalj som lossnat från diskmaskinen och ett presentkort i plast för att nämna ett litet urval.
Jag har alltid haft svårt att acceptera stöklådan. När jag flyttade hemifrån bestämde jag mig för att aldrig skaffa en.
I början av min lägenhetskarriär sorterade jag böcker i färgordning, kryddor i bokstavsordning och cd-skivor efter genre. Stöklådan störde mitt ordningssinne.
Men så står man där svettig i köket med en medalj från något motionslopp runt halsen och det känns konstigt att bara slänga den. En medalj är ju inte ett bestick, inte en kontorspryl, inte en städgrej eller ett klädesplagg. En titt åt höger och en titt åt vänster, ingen ser väl om jag smyger ned medaljen ibland gummisnoddar och pennstumpar – i stöklådan.
Även när jag växte upp hade vi en stöklåda. Min mormor och morfar hade också en. Den har nog funnits ända sedan Adam och Eva undrade var de skulle lägga äppelskruttet efter att de tuggat i sig frukten. Och det skulle förvåna mig om det inte finns minst en stöklåda i varje svenskt hem, säkert fler. De har ju en tendens att föröka sig.
Men precis som med sex, hemorrojder och privatekonomi är stöklådan något man inte pratar högt med andra om. Den är så pass skämmig att den inte ens har ett formellt namn. Allt-i-allo-lådan? Pryllådan? Restlådan? Ordet ”stöklåda” hittade jag på inför den här krönikan.
Vid ett besök hos farmor och farfar i 7-årsåldern upptäckte jag deras stöklåda i en bokhylla i vardagsrummet. Fascinerat rotade jag runt bland alla prylar. Längst in i lådan hittade jag något hårt och runt. Det var ett vackert mynt från slutet av 1800-talet. Tänk vilken skatt!
Jag får leva på hoppet att framtida generationer kan hitta något värdefullt i mitt gamla skräp i stöklådan.
"Wow! En liten plastleksak från 2012. Tänk att de använde jordens resurser till att leka med! Måste varit dyr!"
"Titta här! En gammal diskett från ett dataspel. Hittar vi bara datorn blir vi rika."
"En pennstump! Visst ja, man skrev för hand på den tiden! Bäst att lämna in till Länsmuseet."
Och vem vet, kanske blir barnbarnsbarnen imponerade av den gamle gubben när de hittar min blanka medalj från Blodomloppet 2014 i stöklådan?