Det ger många bra tankar när man upplever svåra saker.
Jag är på Ånestadsskolan, i deras bibliotek, och orden är Samuel Anckarmans när han och hans klasskamreter i 9C berättar om sin resa till Sarajevo.
Samuel berättar vad det gör med en som människa att se en sönderbombad stad, möta krigets offer och lyssna till deras historier.
– Först och främst tycker man ju väldigt synd om de som drabbats, men sen uppskattar man också det vi har i Sverige, allt det bra vi har, att inte ta det för givet.
Klasskamraten Evelina Hansson fyller i:
– Att uppleva något så svårt tillsammans, att lyssna till människor som sett sina släktingar mördas, att gråta tillsammans, förde oss samman som klass.
– Ja, och de som inte grät, de grät inombords, säger Samuel.
De är bara 15 år gamla men talar med en skärpa, en insikt, en värme som berör.
När jag i juni avslutade artikelserien "Skolan idag" gjorde jag det med dåligt samvete att jag inte hade hunnit med att besöka Ånestadsskolan.
En skola som det senaste årtiondet förändrats mer än de flesta. I takt med andra skolors nedläggning har Ånestad gått från att bara ha enstaka elever med invandrarbakgrund till att nu vara en mix, en ovanlig mix i den svårt segregerade staden Linköping där det så ofta är antingen eller, där skolor antingen domineras av elever med invandrarbakgrund eller knappt har några alls.
Ånestadsskolan är något helt annat, som ett Sverige i miniatyr, med samma mångfald, samma möjligheter, samma utmaningar.
Nu är jag äntligen här, inbjuden för att lyssna på 9C:s föreläsning om den årliga resa till Sarajevo som skolans spetsutbildning i samhällskunskap gör i årskurs nio.
Det är något väldigt starkt i att lyssna till kloka, insiktsfulla ungdomar.
Det ger glädje i dag och hopp om i morgon.
Ånestadsskolans samhällsspets ger allt detta. 200 minuter i veckan fördjupar eleverna sig i samhällskunskap, i ämnen som hållbarhet, demokrati, entreprenörskap och internationella relationer.
Allt det som idag, år 2017, är viktigare än någonsin.
I entreprenörskap och internationella relationer läser eleverna två gymnasiekurser och det är i den senare Sarajevoresan görs. I år var tredje året den genomfördes, alla åren med läraren Indira Stefanovic som värd på resan. Indira vars familj och släkt drabbades hårt av krigen i forna Jugoslavien 1991–2001.
Efter föreläsningen sätter jag mig en stund med några av dem; Evelina Hansson, Samuel Anckarman Freja Löfkvist och Eric Bjälnes.
Vi talar krig, medmänsklighet och framtidsdrömmar. Ett moget samtal, det är svårt att tro att de fyra unga runt bordet bara är 15 år, där de hyllar sina lärare enormt, Karin Ederö Hedliden och Pär Karlsson, som engagerade och skickliga.
Och Karin i sin tur hyllar eleverna:
– När vi jobbar med en sån här grej och lyckas så bra så känner man hopp för oss alla, för skolan och samhället. Vi är en av få skolor i Linköping med en heterogen grupp och ser oss mycket som en spegling av samhället, där integration och inkludering funkar ibland och ibland inte, där vi jobbar med samma saker som samhället i stort.
Hennes kollega Mats Linde, som har samhällsspetsens sjundeklassare, säger:
– I min klass har vi nu åtta elever från Bäckskolan. Det är väldigt bra och glädjande att det blir den mixen. Klassen utmärker sig i ett väldigt bra arbetsklimat och inställning till skolan, även om en del elever inte är helt framme i språket och har svenska som andraspråk. Eleverna är väldigt nöjda med kamratskapen, de säger att det är roligt att möta människor från andra områden.
Rektor Carolina Andersson är stolt över samhällsspetsen.
– Den skulle vara en viktig utbildning för alla skolor. Eleverna jobbar med ämnen som är utmaningar för hela samhället, det breddar deras perspektiv och får dem att förstå vilken tolerans och öppenhet som krävs i de frågorna.
Innan jag lämnar Ånestadsskolan talar jag framtidsdrömmar med Eric, Evelina, Freja och Samuel. Eric vill bli sportreporter, Evelina skådespelare, Freja egen företagare och Samuel brandman.
– Det känns viktigt att välja ett jobb där man gör något bra, säger Samuel.
På väg ut från biblioteket, där vi suttit och pratat, möter jag Samuels klasskompis, Ali Karimi, som också var med i föredraget. Ali kom som ensamkommande till Sverige från Afghanistan för två år sedan. Jag frågor honom om han trivs på Ånestadsskolan och han spricker direkt upp i sitt största leende.
– Ja, väldigt bra. Det är bra lärare och bra kompisar. Jag är väldigt glad att få gå här.
Jag är också glad när jag lämnar Ånestadsskolan.
Här, där gamla Sverige möter det nya, har Linköping verkligen något att vara stolt över.