Fredrik Sandberg: Platser jag ogillar: Tandläkaren och bilbesiktningen

Varje år är det likadant. Eftersom jag är både en orolig själ och en snål människa börjar jag våndas flera veckor innan bilbesiktningen. I en slags hemsk dagdröm ser jag hur en hånflinande man i blåställ ger sig på Skodan med slägga och hammare. Överlycklig hittar han fel efter fel, medan tusenlapparna flyger likt svalor mot skyn. Till slut lämnar mannen över ett skrynkligt papper fullstämplat med tvåor.

– Den här rosthögen är bara att åka till skroten med, säger han triumferande och kastar nonchalant bilnyckeln till mig.

I tisdags var det alltså dags att köra Skodan till den årliga bilbesiktningen. För att slippa vara med när bilen fick sin dödsdom lämnade jag in nyckeln på verkstan och gick sedan iväg på en promenad. Det var bitande kallt så jag gick in på ett fik och tog en kopp kaffe.

Medan jag sippade på den värmande drycken började jag tänka på alla fina stunder vi haft tillsammans. Du och jag – min fina bil.

Jag minns semestern till Norrland när du blev påbackad av en stressad kvinna på väg till jobbet. (Det gick inte öppna bakluckan sedan, vilket är ganska dåligt under en bilsemester med full packning.) 

Alla lyckliga resor hem till Boxholm från Norrköping när IFK vunnit. (Förlusterna har jag märkligt nog glömt.) 

Första tillfället min dotter övningskörde. Tonåringarna i Mjölby som backade in i dig med sin A-traktor och förstörde din svindyra frontsensor. Alla vardagar jag kunnat lita på dig när det ska skjutsas till aktiviteter och träningar. 

Jag kommer ihåg hur illa du luktade när magsjukan slog till på resan upp till fjällen. Eller hur gott du luktade när jag körde hem dig från bilfirman när du var nytillverkad.

Jag fick helt plötsligt dåligt samvete att jag lämnat min älskade bil i sticket. Och i en sådan utsatt situation. Snabbt drack jag upp kaffet och skyndade mig tillbaka till besiktningen. När jag kom fram stod Skodan parkerad utanför verkstan. Den var tydligen klar redan.

Besiktningsmannen varken hånflinade eller hade blåställ. Han var jättetrevlig och såg snäll ut.

– Allt är bra med bilen. Då är det bara att rulla ett år till, sa han och lämnade över ett papper helt fritt från tvåor.

Nyckeln la han försiktigt i min hand.

På vägen ut från bilbesiktningen började jag genast fundera på tandläkarbesöket nästa vecka.