Jag har inga vänner. NOLL! Och inte vill jag ha några heller.
Livet som sociala media-eremit är självvalt och jag får helt enkelt skylla mig själv att jag inte har en blekaste aning om vad som händer i min bekantskapskrets.
Genom att inte ha några vänner på Facebook har jag de senaste åren missat Pernillas och Tomas påkostade bröllopstårta, lilla Teas första nanosekunder på BB, Pernillas drejkurs för utbrända småbarnsföräldrar, de minutiösa förberedelserna inför Tomas tränings- och meditationsresa till Nepal samt Pernillas och Tomas smutsiga uppbrott.
Jag har inte heller koll på vad grannarna har på grillen, gamla klasskompisars livsresor och när mina sysslingars barn fyller år.
Och det är såååå skönt och befriande!
Beslutet att inte ha sociala medier tog jag för några år sedan. Huvudet var redan fullt av jobb, hus och familj. Tiden gick åt till att få ihop vardagspusslet. Jag började fundera på om jag tog tillräckligt med tid för mina vänner. Hur länge sedan var det vi pratade i telefon? När sågs vi sist – på riktigt?
Att ta tid för andra människors vardag i digital form kändes extremt stressande och inte alls lockande.
Jag har aldrig ångrat mitt beslut!
I och med att jag bytte jobb blev jag mer eller mindre tvungen att skaffa Facebook och Instagram. Redan samma dag som jag registrerade mig på Facebook vällde vänförfrågningarna in. En del personer kände jag igen, andra var helt okända. Ahmad Shah Khan från Islamabad? Vem katten är han? Har inte han en egen familj att ägna sin tid åt?
Förlåt till alla er som jag nekat en vänförfrågan. Ta det inte personligt.
Tyvärr har mitt inträde på de sociala medierna fått förödande konsekvenser. Månader av mitt liv har sugits in i ett scrollande svart hål. Hålet stavas Reels.
Det är i princip omöjligt att slita sig från söta hundar på skateboard, gulliga ettåringar som snubblar på katter, misslyckade flygplanslandningar, asiatiska byggjobbare som hänger i byggställningar på hundratjugonde våningen, små killar i Arsenaltröjor som skruvar fotbollar direkt in i krysset från hörnflaggan, jättegamla men roliga norska tanter som drar snuskiga vitsar, gigantiska lastbilar som våghalsigt tar sig över djupa floder i Tibet på smala stockar i oväder...
Fortsätter det här Reels-missbruket finns en allvarlig risk att jag inom en ganska snar framtid har NOLL vänner – även i verkligheten.