Min mamma har alltså fått tio barn. Hon har varit gravid tio gånger, gått igenom en förlossning lika många gånger. Sörjt de tre barn som gick bort när de var 0, 2 och 16 år. Men hon tog – och tar fortfarande – hand om de sju barnen som överlevde, och bland dem finns jag, en bortskämd, jobbig unge.
Att ha flera barn anses, eller i alla fall ansågs, vara positivt där jag kommer ifrån. Ju fler desto bättre – något i den stilen. Jag har aldrig reagerat på att jag har sex syskon förrän jag kom till Sverige. Här har de flesta ett till tre barn och jag har alltför många gånger fått höra hur invandrarfamiljer skaffar alltför många barn och belastar staten med enorma summor.
I min familj kom vi som vuxna, alltså har vi inte belastat staten med några enorma summor. Den enorma summan pengar fick min pappa stå för, men ännu viktigare, den enorma summan energi fick min mamma betala.
Priset för att uppfostra oss, de sju barnen, åtta om man ska räkna med min bror som gick bort i cancer i 16 års ålder, var högt. Min mamma fick aldrig påbörja sin högskoleutbildning som hon drömde, och fortfarande drömmer om. Hon fick jobba på morgonen för att dra in extra cash, göra sina hemmafrusysslor under dagen och hjälpa till med hemläxor under kvällen.
Hemläxorna är en historia för sig.
Jag har alltid prokrastinerat och väntat med att göra mina läxor fram till kvällens sista timmar. Min mamma var alltid där och såg till att jag gjorde dem. Vi var oftast sömniga båda två, men hon var alltid sist att lägga sig. För henne var utbildning ingenting att leka med. Det var kanske ett sätt för henne att leva sin dröm genom oss. Vem vet!
Förutom att vara en prokrastinerare var jag också en nattuggla. Det var svårt att väcka mig på morgnarna. Jag minns att min lilla mamma drog mig från sovrummet till badrummet för att jag skulle vakna till och då var jag minst lika lång som hon. Jag skäms för att berätta, men hon la även tandkrämen på min tandborste ibland för att underlätta för mig. Och när jag var sen till skolan, på grund av lite sovmorgon, spionerade hon och gick i smyg bakom mig för att se till att jag kom fram säker.
Den processen behövde hon kanske inte köra med alla sju – jag var som sagt en lite bortskämd unge – men mycket av det jag fått har mina syskon också fått. Hon gjorde alltid allt med lite extra omsorg. Mat, kläder, hygien, lekstunder och framför allt läxhjälp. Det är kanske värt att nämna att skolböckerna var på ett språk min mor lärt sig först som vuxen.
Min mammina, som jag kallar henne, är idag 69 år. Och tänk dig, hon lagar fortfarande mat, städar och skrubbar ibland områden jag inte når på min rygg när jag duschar. Och jag är 31 år! Däremot är det jag som hjälper henne med läxor nu, för hon vill ju så gärna lära sig mer svenska. Jag brukar tröttna efter en kvarts undervisning, men hon tar aldrig illa upp.
I sommar fyller min mamma 70 år och jag vill hylla henne, för om hon inte dragit mig till toan, smugit bakom mig till skolan och legat vaken varje gång jag hade prov hade jag inte kunnat skriva den text jag skriver och du just nu läser.
Tack mamma för allt du har gjort och allt du gör och grattis i förskott på din 70-årsdag.
Din bortskämda, jobbiga unge.
PS: Grattis på mors dag alla mödrar där ute!