Förr publicerade tidningarna i stort sett alltid namn pÄ dem som till exempel varit inblandade i olyckor och brott. PÄ sÄvÀl offer som förövare, utan att journalisterna funderade sÀrskilt mycket över hur det drabbade de inblandade.
Det hĂ€r har gĂ„tt i vĂ„gor genom historien, men redan i mitten av 1800-talet fördes det en debatt om âskandalpressenâ. I modern tid brukar 1960-talet pekas ut som en tid av bristande hĂ€nsyn frĂ„n tidningarna, men fortfarande nĂ€r jag blev journalist (andra halvan av 70-talet) var det mycket vanligt att man publicerade namn och bild pĂ„ personer som till exempel dött i bilolyckor.
Den första ÄtgÀrden för att Àndra detta togs 1916, nÀr Pressens OpinionsnÀmnd, PON, bildades. Initiativet togs gemensamt av Tidningsutgivareföreningen TU, Journalistförbundet och Publicistklubben. Tanken var att upprÀtta en oberoende hedersdomstol, dÀr de som drabbats av tidningspubliceringar kunde klaga.
Under de första Ärtiondena var verksamheten tynande. VÀndpunkten kom runt 1970. I kölvattnet av 60-talets ofta brutala publiceringar vÀcktes krav pÄ lagstiftning, som skulle begrÀnsa pressens frihet. Som svar pÄ detta kom branschen med en nyordning av det pressetiska systemet:
* PO-Ă€mbetet sjösattes 1969. Tanken var att AllmĂ€nhetens Pressombudsman bĂ„de skulle göra utredningarna som skulle ligga till underlag för OpinionsnĂ€mndens beslut â och arbeta förebyggande genom till exempel information till bĂ„de allmĂ€nhet och redaktioner.
* De pressetiska reglerna fick den utformning som de har idag. De har putsats senare, men det som skrevs tidigt 1970-tal gÀller i princip Àn i dag.
* Huvudmannaskapet och dess roll gjordes tydligare. Huvudman Àr Pressens samarbetsnÀmnd som har representanter frÄn TU, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. Huvudmannen ger instruktioner till PO och PON, Àger de pressetiska reglerna och finansierar verksamheten.
Nystarten gjorde att frĂ„gor om etik började diskuteras pĂ„ redaktionerna â och antalet anmĂ€lningar frĂ„n allmĂ€nheten till PO/PON började stiga. Men det tar lĂ„ng tid för kulturella förĂ€ndringar av det hĂ€r slaget att slĂ„ igenom. Jag skulle vilja sĂ€ga att vĂ€ndpunkten kom under 80-talet (utan att ha vetenskaplig grund för pĂ„stĂ„endet). Sedan dess har det rĂ„tt en stark konsensus inom den svenska journalistkĂ„ren att friheten som ges i Tryckfrihetsförordningen mĂ„ste kombineras med hĂ€nsyn till enskilda mĂ€nniskor, sĂ„ att de inte behandlas pĂ„ ett oförsvarligt sĂ€tt i tidningarna.
Min uppfattning Ă€r att denna Ă„terhĂ„llsamhet fortfarande Ă€r mycket stark. Det intressanta pĂ„ senare Ă„r Ă€r inte att traditionella mediehus rusat efter och gjort likadant som de nĂ€tsidor som publicerar namn i olika sammanhang. Nej, det Ă€r att mediehusen i sĂ„ hög utstrĂ€ckning hĂ„llit fast vid den publiceringstradition som gĂ€llt de senaste 30 Ă„ren. Visst finns det exempel nĂ€r det publiceras namn som bryter mot denna tradition â men det har det funnits hela tiden! Att vi upplever en radikal omsvĂ€ngning i dag kan jag alltsĂ„ inte hĂ„lla med om. TvĂ€rt om fortsĂ€tter Sveriges ansvariga utgivare att vara just det; ansvarsfulla.
I dag fĂ„r PO mellan 500 och 600 anmĂ€lningar om Ă„ret. De leder till knappt 50 fĂ€llningar. Antalet fĂ€llningar har pĂ„ senare Ă„r sjunkit nĂ„got. Senaste gĂ„ngen Ăstgöta Correspondenten fĂ€lldes var 2015. Det gĂ€llde en bild pĂ„ en person som kunde identifieras trots att ansiktet var pixlat.
AllmÀnhetens pressombudsman, PO.