I veckan var jag på reportagejobb på Universitetssjukhuset och allt var som vanligt.
Där på sjukhusområdet är det som världen utanför försvinner, som att US är världen där vi alla, drabbade som anhöriga, delar en utsatthet som sjukhuspersonalen, oavsett färg på klädseln, är där för att hjälpa oss med.
Det är vackert, vackert som en Harry Potter-fantastivärld där det goda kämpar, med döden ständigt närvarande, och där bussarna skär genom området som en påminnelse om, och en väg ut till, den andra världen, den friskare världen.
När jag kommer dit, när jag har alla dessa samhällshjältar runt mig på US-området, fylls jag alltid med minnen från mina 20 problemfyllda år när jag utreddes för epilepsi.
I måndags, då jag mötte flera sjuksköterskor, slog det mig hur många av mina minnen som handlar om alla fantastiska under- och sjuksköterskor.
Mängder av läkare har också passerat förstås, men jag inser nu att det är sköterskorna som har gjort starkast intryck på mig.
Jag minns särskilt ett möte i väntrummet till hjärnröntgen, magnetkameran. Det var jag, en tonårspojke och hans mamma. Jag där för mina epilepsibesvär, pojken för något betydligt allvarligare, det förstod jag av hans trötta blick och näthuvan på hans huvud.
Var det något som åren på US ständigt gav mig så var det känslan att det alltid fanns någon som hade det värre.
Den här pojken hade det värre.
Han tittade mest ned i golvet, men mamman mötte min blick och vi drog upp mungiporna samtidigt så där som man gör, utan att ögonen ler, när man vill visa förståelse för varandra i en svår situation.
Så där satt jag många gånger, i väntrum med svårt sjuka, där blickarna talade, där väntrummet var världen och den friska världen så avlägsen, ja rent av bortglömd.
Jag tänkte sällan på varför jag själv satt där, att jag var en av de sjuka, allt jag såg var de som hade det värre.
Efter en stund kom en sköterska fram till pojken och mamman. Jag minns inte vad hon sa men jag har som ett fotografi i mitt minne hur hon satte sig ned intill pojken och mamman, hur hon med sin varma framtoning fick pojken att titta upp från golvet och hur hon till och med fick honom att le.
Jag minns också med knivskarp skärpa mammans glansiga ögon, hennes leende, då hon tittade på sin pojke i näthuva när han talade med sköterskan.
Det hon kände där, tacksamheten för sköterskans insats, har jag känt så ofantligt många gånger.
Hur sjuksköterskan kombinerar värme och yrkesskicklighet och får den utsatte att för en stund, om så bara för några sekunder, känna lugn och omtanke.
Ingenting är, i väntan på bot, mer värt än det lugnet, den omtanken.
Jag såg det också bara för några veckor sedan, från sidan som anhörig, när min pappa var inlagd. Hur personalen, läkare såväl som sköterskor, undersökte, lyssnade, pysslade om och fick pappa att känna lugn och värme under sin sjukhusvistelse.
Sverige har få sjuksköterskor jämfört med våra grannländer. OECD-rapporten "Health at a glance" berättar att Sverige har 11,1 sjuksköterskor per 1000 invånare, att jämföra med Norges 17,6, Danmarks 16,7, Islands 15,5 och Finland 14,7. OECD-genomsnittet i världen är 9,0 men är det något Sverige ska jämföra sig med är det såklart våra grannländer.
Sverige har inte världens bästa vård. Det är viktigt med insikt och ett första steg för en bättre vård är att inse att den inte är bäst. I ovanstående rapport går det också att läsa att Sverige har lägst antal vårdplatser i hela Europa, 2,4 per 1000 invånare. Tyskland och Frankrike har mer än tre gånger så många.
Antalet vårdplatser hänger starkt ihop med en personalbrist. Vård-Sverige skriker efter sjuksköterskor, för många lämnar yrket, testar annat, när de lockas av en tillvaro med bättre arbetstider och bättre betalt.
Läget är akut, bäddar står tomma på Sveriges sjukhus för att det inte finns tillräckligt många sjuksköterskor.
Den politiska makten och landets regionledningar måste lyssna på sjuksköterskorna och skapa de förutsättningar, i lön och schema, som behövs för att de ska orka fortsätta.
Sjuksköterskorna är en av samhällets grundbultar, en grupp vi lutar oss emot när livet är som svårast.
De förtjänar bättre.