Sverige har ett stort problem att hantera

I tre dagar från 24 till 26 april samlades 200 forskare från hela världen i Göteborg för att lyssna på knappt 70 olika seminarier och föreläsningar om våldsbejakande extremism under rubriken ”Risks, Roots and Responses”. Konferensen arrangerades av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.

KRÖNIKA2017-05-09 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konferensen är den första i sitt slag i Sverige och den kanske största som hittills hållits i Norden. Det är en tillnyktrande erfarenhet att mötas av så mycket samlad kunskap. Naturligtvis leder det också till större ödmjukhet inför problemet.

Professor i antropologi Scott Atran är sannolikt en av de som har mest samlad information om olika typer av våldsbejakande extremism. Han har bedrivit fältarbete i några av världens värsta konflikthärdar och tagit fram uppgifter på hur människor som är en del av dessa miljöer uppfattar sig själva, sin omgivning och vad som lett till att de gjort sina val. Ett samtal med professor Atran är ett möte med en människa som vet och kan på riktigt. Hans resonemang är täta, utan sprickor och utan slappt tyckande. Och det är kanske just därför som hans förhållningssätt till problemet är ödmjukt och problematiserande. För den som söker de enkla och självklara svaren är han helt fel person. Men han förstår och kan förklara de komplexa processer som leder till att människor vill offra sina liv för vad de anser vara ett ädlare syfte.

I profileringen av de som dras till dessa miljöer framträder en del gemensamma drag. De känner sig belägrade, förödmjukade och hotade. De vill återgå till det autentiska, genuina och rena. Högerextrema vill återupprätta den vita rasens renhet och heder. Jihadister vill samma sak fast i deras fall handlar det om islam och muslimer. Den föreställda utsattheten legitimerar attacker på fienden som degenererar och splittrar vad som i sitt ursprung anses vara en autentisk homogen gemenskap. Och så ska naturligtvis kvinnor skyddas från fiendens omoraliska närmanden. Att en del av dessa hjältar tidigare varit dömda för våldtäkt ses inte som något problem och ett kriminellt förflutet är snarare regel än undantag. Delaktigheten i rörelsens verksamhet ses som en uppoffring för ett högre och viktigare mål och alla hatar judar av en eller annan orsak. Naturligtvis förekommer även skillnader mellan de olika ideologierna.

I vissa fall har konkreta insatser visat sig hindra människor från att anknyta till våldsbejakande miljöer. En del har lyckats hitta modeller för hur människor på olika vis kan övertygas om att inte skada andra människor och lämna de omgivningar som drar dem åt det andra hållet.

Sverige har ett stort problem att hantera men det finns uppenbarligen också mycket kunskaper i ämnet. Därför är det minst sagt förvånande att se hur många av de som uttalar sig tvärsäkert om situationen, är en del av olika myndigheter eller har uppdrag eller ansvar inom ramen för våldsbejakande extremism och som inte var där. Kanske uteblev de för att de redan har alla svaren.

Eli Göndör är fristående krönikör.