Vi studenter (ja, jag skriver vi för jag har knappt hämtat mig från insikten att jag nu förväntas arbeta åtta timmar om dagen. Åtta!) tar sällan ansvar för någon annan än oss själva, får hyra och mat subventionerat av staten och styr över vår egen tid. Misslyckas vi med studierna drabbas ingen annan än vi själva. Ändå är det väldigt synd om studenter. Ja, tycker vi själva alltså.
Jag minns särskilt en redovisning på universitetet där en yrkesverksam person från branschen var inbjuden. En studentgrupps slutprodukt kritiserades av mannen, varpå en av studenterna lämnade rummet gråtandes. Eller när vi hade tenta på en tid då en student inte kunde ta sig gratis till skolan, utan var tvungen att köpa en biljett till pendeln. Studenten fick tentan flyttad. En annan kursare ville få studiestöd för det tre månader långa sommarlovet – med förklaringen att hon hade studerade så hårt resten av året och därför inte orkade sommarjobba.
Studenter är bra på mycket. De tar ansvar för miljön, är öppensinnade och kränker sällan andra. Men tiden på universitet ger oss en skev uppfattning kring betydelsen av oss själva. Vi pluggar och super i vårt eget kretslopp och glömmer tillslut bort att jorden faktiskt cirklar runt solen – och inte oss själva. Vi oroar oss – men mest för oss själva. Vi studerar på heltid – men få av oss lägger åtta timmar på skolan fem dagar i veckan. Vi har ont om pengar – men nätshoppar och köper färdigrätter till lunch.
Jag och en vän går på ett yogapass. Vi blir instruerade att lägga oss på rygg, greppa tag i våra stortår och vagga från sida till sida – det glada barnets position. ”Tacka dig för att du gav dig själv den här stunden av egentid”, säger yogainstruktören med mjuk röst. Efteråt är min vän märkbart irriterad. Hon gör ju knappt något annat än att tänka på sig själv och sina bekymmer. "Jag behöver inte mer egentid. Jag behöver tid till att tänka på andra”, fräser hon.
Kanske är det ett framgångsrikt koncept; yoga för studenter och andra 90-talister med skev verklighetsuppfattning? Där vi övar vår altruistiska och osjälviska sida, och åter lär oss solsystemets faktiska uppbyggnad. Passet utförs med fördel i invecklade positioner där vi påminns om vår egen otillräcklighet. Varför inte lägga oss i fosterställning, slå händerna över öronen och snyfta högt? Låt oss kalla den ”Den hulkande studentens position”.