För mig kändes det konstigt att höra så mycket om stress i ett land som Sverige, där vi har trygghet, fungerade socialförsäkringssystem, en lag som gäller alla, demokrati arbetsplatser och fackföreningar som tar hand om arbetare och arbetsgivare.
På jobbet fyllde vi flera gånger i enkäter om stress – hur vi upplevde stress på arbetsplatsen, och om vad kan göras mer för att få återhämtning. Mina svar i enkäterna var att allt var perfekt. Jag upplevde ingen stress på jobbet. Solen sken och fåglarna kvittrade i min värld. Jag kunde inte förstå hur svenskarna kunde vara stressade, vad vet de om stress?”.
Vi som kommer från kriget känner väl till stress. Att sova och vakna med ambulansljud, bomber och explosioner överallt. Kompisar, bekanta, grannar som försvann varje dag.
Många flyttade, andra dog och några blev kidnappade. Det kändes som att döden hade sparat resten av världen och skulle fylla hela säcken från Syrien. Barn som saknades i skolan, familjer vars leende försvann från deras läppar. Föräldrar som försökte göra allt för att skydda sina ungar. Det kändes som att alla säkra platser hade försvunnit och att faran fanns även i våra drömmar. För mig handlade stressen om en kamp för överlevnad.
Att få uppleva tryggheten i Sverige, att mina barn går i skolan och att jag fick jobb var det bästa som kunde hända mig. Självklart var min kära och nära alltid i min tankar. Saknaden och längtan blev jag bekant med. Men jag fick rutiner som jag hade saknat ett tag. Inte för att det var första gången i mitt liv, men för att jag hade haft allt tidigare – men förlorade allt på en och samma gång.
Första året ville jag inte ta ut mina semesterdager. Jag hade energi och det kändes som att jag inte hade något behov av semester. Jag hade ingen känsla för fredagar. Året därpå blev jag lite seg. Trött och längtade efter fredagar, batteriet blir tomt och jag ville bara vara ledig. Jag kände igen tecknen på stress. Min känsla för allt som jag hade uppskattat så mycket tidigare mattades av. Allt rullade på, och stressen tog en allt större plats i mitt liv.
Min gamla stress handlade om liv och död. Det är den enklaste stressen som kroppen kan hantera enkelt – fly eller attackera. Det var precis vad vi gjorde varje dag. Vi var alltid redo, kroppen och tanken kopplade till att agera snabbt.
Jag är så glad över att jag har fått tillbaka en del av mitt tidigare stabila liv. Den stress jag upplever nu är inte densamma som den tidigare. Stressen smyger sig sakta på och lagras i kroppen. Det är den vanligaste typen av stress, som väldigt många har, men jag har också kvar den stress som finns kvar i bagaget efter min flykt. Den ska jag försöka göra min bästa för att hantera.