Jag var stammis på Karlsöarna på 70-talet. Jag och vännerna försummade inte att betrakta och beundra det säregna skådespel där de små sillgrissle-ungarna lärde sig att flyga, de kastade sig ut från klipporna. Ofta gick det bra, ibland inte.
I dag sken solen och Visby var på sitt snyggaste humör. Jag tog en promenad genom Almedalsparken och tittade på barn som testade på casting, bågskytte eller rinkbandy på gräs. Det är få grejer som får mig lika glad som att se barn sporta.
Några svartklädda flickor visade upp sina färdigheter med den där sortens bollkast som Idlaflickorna en gång i tiden gjorde till skön konst. Fint!
Seminarierna lockade inte på samma sätt som i början på veckan. Inget fel på ”Ja må hen leva” – en spaning om framtidens jämställdhet. Eller ”Eleverna har mindre kunskap, så varför ska lärarna ha högre lön”. Men det vore att utmana ödet att uppröra mina tre söner, samtliga lärare. Eller mina bästa vänner, lärare hela bunten. Bäst att ligga lågt.
Så blev klockan 13 och jag träffade dagens första intervjuperson. Och vad är det första han säger om inte: ”I går var jag på Stora Karlsö och var med och ringmärkte grisslorna. Helt fantastiskt”. Så jävla typiskt!
Vi satt på en bänk med nära vattnet. Om jag var okoncentrerad? Gissa! Ärligt talat var jag supersotis. Intervjun gick bra och resten av kvällen nynnade jag på ”Island in the sun”.