Jag var där för att göra en del i reportageserien ”Skolan idag” och barnet mitt emot mig, där vi satt i en av lektionssalarna, sken som en sol när det berättade om sin kärlek till skolan.
Jag lämnade Nya Rydsskolan full av glädje och hopp, men också en viss förtvivlan. Förtvivlan över den segregation, den orättvisa, som finns mitt ibland oss i den välmående staden Linköping.
När jag nu sitter med Skolverkets färska rapport i handen, ”Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor” som kom förra veckan, känner jag ingen glädje, inget hopp, bara förtvivlan.
Analysen av åren 2000–2015 är tydlig:
* ”Elevernas socioekonomiska bakgrund har fått en större betydelse för elevernas betygsresultat. Ökningen sker framför allt från och med slutet av 00-talet.”
* ”Föräldrarnas inkomst har blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten.”
* ”För utlandsfödda elever har även föräldrarnas utbildningsnivå och grad av bidragstagande bidragit till den ökande betydelsen av socioekonomisk bakgrund för skolresultaten.”
• ”Resultatskillnaderna mellan skolor, den så kallade mellanskolvariationen, har nästan fördubblats 2000–2016. Ökningen är i stort sett kontinuerlig, men ökningstakten är högre från och med slutet av 00-talet.”
Det är så man kan gråta.
Hur kan ett land som Sverige, ett av världens mest välmående länder, tillåta att barn särbehandlas så kraftigt att deras studieresultat påverkas så här markant?
Tyvärr är resultatet väntat. När jag mötte pensionerade läraren Ola Lager, i ovannämnda reportageserie, sa han:
– Det är få länder som drivit skolsegregationen så hårt som Sverige. Den enda vägen till integration går genom arbete och vägen dit går genom blandade skolor. Inte att man sitter på var sina håll med helt skilda världar.
Linköpings kommun och de flesta andra kommuner runt om i Sverige öser resurser över de mest segregerade skolorna, vilket ger en hög personaltäthet. Det i sin tur får eleverna att stortrivas, mer än på andra skolor, var min känsla när jag gjorde reportagen förra året.
Trivsel är dock inte allt. Inte när det gäller att nå studieresultat. Då är språket allt.
Skolverket framhåller att utlandsfödda elever under senare år fått svårare förutsättningar att nå goda skolresultat eftersom invandringsåldern stigit.
Många som kommer till Sverige i yngre tonåren har helt enkelt fullt jobb med att lära sig svenska och resultaten i övriga ämnen blir då lidande. Och arbetet med att lära sig svenska språket försvåras i sin tur av att dessa elever, som ofta finns på de mest segregerade skolorna, omges av barn med liknande språkutmaningar.
Som Ola Lager sa:
– En av skolorna jag har jobbat på, Bäckskolan, har nästan 100 procent barn med utländsk bakgrund. Eleverna på dessa skolor går i stort sett en hel skoltid utan att träffa på så kallade etniska svenskar. De kommer heller aldrig in i miljöer med etniska svenskar och de pratar "Rinkebysvenska". Språket är otroligt viktigt idag, med ett dåligt språk är eleverna i de här områdena dömda på förhand i vårt samhälle.
Att segregationen skulle resultera i detta, det har alla med en gnutta sunt förnuft förstått sedan länge.
Ändå är det sorgligt att se Skolverkets kalla fakta på pränt.
Jag utgår från att skolan blir en av det kommande halvårets hetaste valfrågor.