En fångvaktare i ett fängelse tyckte synd om ett barn som föddes där och som blev kvar tills han var nästan fyra år gammal. En gång bad vakten en fånge, känd för sina djärva politiska åsikter och fängslad på grund av dessa, att berätta en saga för barnet. Vakten uppmanade fången och sade ”du har dina politiska åsikter och du är välutbildad. Jag uppmanar dig att berätta en saga för ett barn”.
Fången var tveksam till vaktens önskan, men ändå sade han ja. En lugn dag innan en högtid kom vakten och tog honom till en annan cell. Där träffade fången en ung mamma med sin pojke. Fången satte sig ner i det lilla rummet medan vakten stod bakom dörren och lyssnade. Fången började sin berättelse med ”Det var en gång en fågel”. Pojken avbröt honom direkt och undrade vad betyder fågel? Fången försökte förklara vad det var för något, och fortsatte sin berättelse:
”Trädet var...”. En ny fråga avbröt berättelsen. ”Träd! Vad kan det vara?”.
Det kom frågor efter nästan varje ord, och sagan kunde inte berättas färdigt. Fången förstod då varför det var svårt att berätta sagan för barnet. Han antog att en berättelse som handlade om djur och natur skulle passa alla barn.
Med ögonen fulla av tårar bad fången vakten att ta honom tillbaka till sin cell. Allt var främmande för barnet, allt behövde en förklaring. Världen var den lilla cellen och inget annat. Inget var självklart utom det som hänt bakom de höga murarna. Världen var fängelset.
Efter ett tag var fången fri och berättade om händelsen i ett program på tv.
Vår miljö skapar vår förståelse och uppfattning om världen. Informationen som vi får från samhället, skolan och föräldrarna gör vissa saker självklara för oss.
Oftast antar vi vad som är självklart och kommunicerar med andra utifrån det.
Vi missar att det inte finns något som är självklart för alla även om det är mycket uppenbart för oss.
Eftersom jag kommer från ett annat land med en annan kultur och inte har samma bakgrund, känns det som om jag ibland bara får halva informationen om saker och ting. Resten är sådant som är självklart här i samhället, för dem som har en gemensam informationskälla. Och när det känns självklart så struntar den som informerar i att förklara.
Jag kommer ihåg en lapp som jag fick från dagis om att barnen måste ha regnkläder och snökläder med sig. Hur de ser ut, vad som är skillnaden mellan dem, var helt nytt för mig.
Mina självklarheter har blivit annorlunda nu, och är inte desamma som när jag kom till Sverige.
Ibland krockar det gamla självklart med det nya. Det kan hända att båda är rätt men bara på de platser och i de grupper som har samma informationskällor.
En kompis menade att ordet förklarar sig själv. ”Självklart” innebär att något är klart för mig själv men inte för andra. Det måste vi räkna med när vi kommunicerar.