Pappa, hur hanterar man när någon nära dör? Hur går man vidare?
Stora barn, stora frågor.
Vart tog frågor som ”pappa, hur gör man ketchup?” vägen?
Nu är dottern 14 år och verkar ha insett att livet inte är evigt.
Jag var ungefär lika gammal när jag förstod det. Jag minns det som igår, det var hemma vid köksbordet, mamma stod vid köksbänken och mormor och jag satt vid bordet. Plötsligt hände något med mormor, hon kved och tog sig för bröstet, allt gick väldigt fort, mamma rusade dit, mormor föll ihop, jag fick panik och flydde till rummet intill.
Mormor återhämtade sig snabbt, tio minuter senare var allt som vanligt igen, men det var där och då jag insåg att livet är ändligt, att mormor en dag inte skulle finnas mer.
Idag har jag levt utan mormor i 24 år. Hon finns inte fysiskt, men oj vad hon finns med mig, som en ständigt närvarande ledstjärna har jag henne intill mig.
För ett år sen skrev jag här om mormor, hur nära vi stod varandra både när hon levde och nu när hon är död. Några veckor efter det kom en läsare fram till mig när vi hade kundklubbsdag här på Corren. Jag gick runt i kön och bjöd på karameller när en kvinna greppade min arm. Hon hade läst min text och kände igen sig i hur mormor talade om morfar, hur hon hade honom med sig även efter hans död.
– Jag pratar med min döda gubbe varje dag och jag är inte galen, sa hon och skrattade. Väldigt ofta, framför allt när jag tittar på tv, känns det som att han är med mig i rummet. Det låter säkert märkligt men känslan är inte så annorlunda mot när han faktiskt satt där i stolen bredvid. På så sätt är jag aldrig ensam.
Mormor gjorde likadant, hon pratade ofta med morfar om ”ditten och datten”, som hon sa, så även om hon levde 27 år utan honom så var han alltid med henne.
Det är tydligt, nu när jag själv är vuxen, att jag tagit efter mormors sätt att hantera döden.
Så när dottern ställde sin fråga i veckan svarade jag: ”Vi fortsätter ha dem med oss i livet även om de är döda. Vi minns dem, tänker på dem, talar med dem och talar om dem. Så även när farmor och farfar inte är med oss längre, när den dagen kommer, så ska vi fortsätta prata om dem och ha dem med oss i våra liv. Vi stänger inte av dom vi älskar bara för att de dör.”
Ann Hagéus har upplevt något av det tyngsta en människa kan uppleva, hon miste sin son i tsunamin annandag jul 2004, något hon skrivit om i boken ”Att leva på ändå – om sorgen efter mitt älskade barn”. I en intervju med Upsala Nya Tidning 2014 sa hon:
– Man behöver integrera sorgen som en del av sig själv och sitt liv. Man kan vara en person som bär sorg och mår bra på samma gång.
Juletid är, som andra högtider, tid att stanna upp, minnas det som varit, blicka framåt och känna tacksamhet. Då kommer tidigare jular lätt till oss, som hängde de i taket på rad i en julgirlang, där de döda nära finns med och bidrar med sammanhang, minnen och glädje.
Utan dem skulle inte girlangen hänga där lika vackert.
Så från oss på Corren till er alla, kära läsare: GOD JUL!