Så lätt var det att bli frisk

Gott nytt sockerfritt år! Vi ser uppropen överallt så här års. Jag välkomnar dem. Jag vet vad sockret kan ställa till med i ett huvud.

Friskare. Många börjar året med att dra ned på sockerintaget. När Christer Kustvik gjorde det gav det honom ett nytt friskt liv efter 35 år med neurologiska besvär.

Friskare. Många börjar året med att dra ned på sockerintaget. När Christer Kustvik gjorde det gav det honom ett nytt friskt liv efter 35 år med neurologiska besvär.

Foto: Joakim Blomqvist

KRÖNIKA2016-01-09 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Allt runt mig gick för fort. Alla intryck, framför allt det jag såg och hörde, kastades omkring i hjärnan som vore den en tombola. Jag var stirrig och skakis nästan jämt. När det var som värst var jag sängliggande med kudden över huvudet nio månader i sträck.

Så var mitt liv innan jag drog ned på kolhydrater och socker. 35 år med yrsel och epilepsi.

Idag är jag friskförklarad. Utan medicin, utan besvär.

När jag skrev senast om min hälsa i Corren, våren 2014, så hade jag precis tagit bort medicinen och lagt om till lågkolhydratkost. Jag beskrev vilken omedelbar effekt det hade haft på min epilepsi och fick enormt gensvar från andra med epilepsi eller diabetes som sett liknande effekter hos sig själva.

Nu har ett och ett halvt år gått och jag mår bättre än någonsin. Mitt huvud har aldrig känts så fräscht, mitt minne har aldrig varit bättre.

Så när jag i november gick till neurologen på US gjorde jag det för att för första gången säga att jag mådde bra, att mina besvär hade upphört.

Läkaren lyssnade på mig och sa:

– Ja, så vitt jag kan bedöma har du inte epileptiska besvär längre.

I mitt huvud hörde jag bara "du är frisk nu".

Min yrsel började i 11-12-årsåldern och fortsatte tills jag i 25-årsåldern fick diagnosen epilepsi. Då började läkarna att ladda på med massor medicin. Jag åt 15-20 tabletter om dagen, ett tag tre olika sorter samtidigt, och drabbades av massor biverkningar, som håravfall, utslag och viktökning.

Ingenting hjälpte – förrän jag en dag fick rådet att dra ned på kolhydrater. Jag fick det av min nuvarande fru, hon hade läst om hur barn med epilepsi behandlades med ketogen kost. Jag drog ned på pasta, bröd, vitt mjöl, potatis, läsk, juice, frukt och godis – och blev frisk.

Så lätt var det alltså. Efter 35 år.

Därför blir jag glad av upprop som "100 dagar utan onödigt socker". Initiativet på Facebook som 94 000 svenskar har hakat på.

Intressant också att läsa den forskning som kommer, även om den är sällsynt. Av någon anledning tycks det svårt att hitta företag som vill stötta forskning som kan innebära att vi behöver mindre medicin och färre sockrade produkter. En av de mest intressanta studierna kom 2014 då Harvardprofessorerna Walter Willett och Frank Hu visade att kvinnor som konsumerar mycket sockrade drycker, vitt mjöl, margarin och rött kött löper större risk att drabbas av depression.

Jag kommer aldrig uppmana någon att sluta med socker. Jag vet bara att jag själv kommer vara försiktig med det resten av livet.

Nu njuter jag av att äntligen vara frisk.

Följ gärna "Christer Kustvik - Corren" på Facebook.

Just nu…

…läser jag: Per Svenssons ”Vasakärven och järnröret”. Intressant om Lunds universitets historia, där nazismen tidigt hade ett starkt fäste med sympatisörer, och hur den format dagens Sverigedemokraterna, med de två Lundastudenterna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i ledningen. Läs!

…läser jag också: John le Carrés ”Spionen som kom in från kylan”. Kanske är det någon slags medelålderskris, vad vet jag, men det nya året började med att jag bestämde mig för att börja plöja klassiker, vilket jag varit dålig på hittills i livet. Alla tips på måsteläsning är välkomna.

…fascineras jag av: Leif GW Persson i SVT-dokumentären om hans klassresa. Så trubbig som bara GW kan vara, men ändå så varmt självutlämnande om den krokiga vägen till ekonomiskt oberoende och folkkär. Finns på SVT Play om du missade den.

…ser jag: Miniserien ”Gentlemen & Gangsters” på SVT. Regissören Mikael Marcimain har fångat en unik stämning, jag har då aldrig sett något liknande, där man följer huvudpersonen genom hans berättarröst kombinerat med scener som är värsta frosseriet i 60- och 70-talsmiljöer. Gör mig sugen att läsa Klas Östergrens romaner.

…njuter jag av: Mitt kära Tottenham Hotspur i engelska ligan. Vi har följts åt i över 30 år men aldrig på detta sätt, som i år, med ett fungerande försvarsspel. Det känns surrealistiskt.