I tisdags var jag på Lagmansskolan i Mjölby och talade för ett hundratal årskurs fem-elever.
Jag älskar verkligen att åka ut i skolorna och tala inför barn.
Eller rättare sagt, jag älskar samtalet som uppstår när frågorna släpps fria, när barnen släpper loss sina kloka funderingar och tvingar mig att formulera mig lika klokt, lätt och tydligt som de gör.
Där i samtalet med en massa pigga, smarta elvaåringar, många av dem med en sensationell omvärldskoll, fungerar inga svepande, alternativa fakta – där fungerar bara det tydliga och korrekta.
Vi hade bland annat en diskussion om källskydd, barnen använde inte just det ordet utan talade om hur vi hanterade tips vi får in, där de kastade upp komplexa frågeställningar som vore det en diskussion på journalisthögskolan. Så himla kul!
När jag åkte hem från Lagmansskolan plingade min telefon med nyheten:
"Professor Hans Rosling är död."
Det är länge sedan en känd svensk lämnade ett så tydligt arv efter sig som Hans Rosling gör.
I en tid där lögner och ensidiga beskrivningar, det som Trump-administrationen döpt till alternativa fakta, applåderas av människor världen över stod Hans Rosling för motsatsen.
Ingen kunde som han beskriva världen så tydligt, korrekt och mångsidigt.
Vi är många som för alltid beundrar honom för det.
Han talade till oss som om vi alla var barn, med en självklarhet som fick oss alla att förstå.
Hans svar till den danske tv-programledaren Adam Holm, när denne undrade vad Rosling grundade sitt resonemang på, är för alltid en klassiker:
– Det är vanlig statistik som är sammanställd av Världsbanken och FN. Det är inte kontroversiellt. Det här är ingenting man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel.
På Lagmansskolan talade jag bland annat om våra pressetiska regler. Reglerna som Corren och de flesta andra medier i Sverige navigerar utifrån i vårt dagliga arbete.
Att vi ska vara korrekta, höra båda sidor, respektera den personliga integriteten, vara varsamma med bilder, försiktiga med namn och generösa med bemötanden när vi gör fel.
Det är regler lika enkla och tydliga som vore det Hans Rosling som skrivit dem.
Kanske är det därför skolbarn alltid förstår reglerna när jag berättar om dem. När jag till exempel förklarar att ett skäl till att inte publicera namn på en brottsling kan vara att vi vill skydda dennes anhöriga, då förstår barnen alltid.
Så lätt är det inte alltid med vuxna, där försvåras ofta diskussionen av hat och generaliseringar occh många tycker att vi i media alltid bör publicera namn och bild på kriminella. Helst innan de är dömda och framför allt om det rör sig om invandrare. En del medier jobbar ju så idag, de skriver bara om brott där de misstänkta är invandrare och väljer bort andra nyheter. En nyhet som gårdagens huvudnyhet, Långshyttanrättegången där tio dömdes för mordet på en 61-årig kvinna, syns exempelvis inte på de sajterna eftersom de inblandade inte är invandrare.
Corren publicerar signalement på gärningsmän om vi anser det vara av allmänintresse. Vi kan också göra det för att bistå polisen, om någon jagas eller behöver varnas för, men det viktigaste för oss är alltid allmänintresset och nyhetsvärdet. Väljer vi att skriva signalement så ska det innehålla det som är relevant, som kön, hudfärg, hårfärg, längd och andra tydliga kännetecken.
Media är inte en del av rättssystemet, vår uppgift är inte att döma, vår uppgift är att med de pressetiska reglerna som grund granska, berätta och skildra det som sker i vårt samhälle.
Hans Rosling gjorde just det på ett fantastiskt sätt, han förklarade stort och smått så både vuxna och barn förstod, alltid med fakta som grund.
Tyvärr lämnade han oss för tidigt, nu är det upp till oss som finns kvar att föra hans arv vidare.