Den här texten handlar om lokal historiepolitik. Den 15 april invigs Tomas Tranströmers plats i Linköping. Man behöver inte tränga så djupt in i Tranströmers liv och verk för att inse att andra platser är mer förknippade med honom. Stockholms Södermalm, där han växte upp och levde de sista åren av sitt liv. Västerås, där han bodde längst under sitt dubbelarbetande yrkesliv. Och Runmarö, där han tillbringade somrarna och skrev många av sina dikter.
Tranströmers tid i fängelse
Linköping och Tranströmer är ett annat kapitel. Åren 1960-66 arbetade han som psykolog på ungdomsanstalten Roxtuna utanför Linköping. Det var olyckliga år i Tomas liv (hans fru Monica trivdes däremot desto bättre). Han fick lite tid till att skriva, vantrivdes på arbetet och gjorde åtskilliga flyktförsök i form av semestrar, resor och turnéer. En del dikter blev ändå skrivna, många av dem innehåller ett slags epifanier, uppenbarelser till andra mera rofyllda platser. Till slut lyckades han rymma från sitt fängelse helt och hållet, det var då han fick ett halvtidsjobb och en påver tillvaro i Västerås. I en intervju nästan tjugo år senare berättade Tranströmer att denna tid var ännu obearbetad, men det var år som gav honom "en mörkare livssyn". Det är i stora drag Tranströmers tid i Linköping. Men nu, ett år efter hans död, återför Linköpings kommun honom till den stad där han kände sig fången. Det är historiepolitik: nu kan man ståta med en nobelpristagare i litteratur precis som Motala. Fast Verner von Heidenstams Övralid är byggt på fastare grund. Linköping stoltserar med, om än inte direkt lånta, ovanligt välfriserade fjädrar.
Feministisk pionjär i glömska
För att ingen ska förledas att tro att Norrköping har en bättre historiepolitik, måste jag ta upp fallet Ellen Rydelius. Hon föddes i Norrköping 1885 och växte upp där i kvarteren kring Söder Tull. Hennes far var köpman och barndomshemmet var både nyburget och nyrikt. Ellen blev ganska bortskämd, men hon blev både en framgångsrik författare och – mer eller mindre omedvetet – en feministisk pionjär. Hon blev en av Norrköpings första kvinnor som tog studenten, och senare en av Sveriges första kvinnliga journalister. Därefter blev hon en ensamstående, frilansande mamma som både översatte ryska klassiker och förnyade reseboksgenren med sina kulturhistoriska resehandböcker, som i många fall är användbara än idag. Hennes debut, klassikern "Rom på 8 dagar", gavs ut i tio upplagor mellan 1927 och ända till 50-talet. Orsaken till att jag vet något om henne är Carina Burman som framåt sommaren kommer med en bok om Rydelius, "Vi romantiska resenärer" på Natur & Kultur. I Norrköping är hon fullständigt bortglömd i en litterär historiepolitik som enbart tycks rymma Moa Martinson.
Själv tycker jag att Ellen Rydelius åtminstone är värd att få en spårvagn uppkallad efter sig som den outtröttliga resenär hon var.