Minnena är min enda möjliga väg till hemlandet just nu.
Att ta den vägen innebär att gå igenom tuffa stunder, att orka och våga stå framför dem för att hitta det man saknar. Då kan man kasta sig i minnenas famn för att återfå ansiktsdrag, röster från sina kära och åter leva en stund på de gamla älskade platserna.
Är det tur att vi har vackra minnen om landet? Att vi hittade kärlek där och att vi var lyckliga? Eller är det synd om oss som har så många som inte finns i våra liv längre? Vi som bodde mellan fred och krig på samma ställe, vi som såg hur otäckt kriget är, vi som är vittnen till förödelse.
När jag bodde i Syrien den där perioden då kriget startade, förstod jag att kriget skulle döda människor och förstöra byggnader. Men jag ville inte tro att det skulle ta allt som var vackert. Men kriget lägger sina fingrar på alla små detaljer, stjäl doften av blommor och tystar barnens skratt. Det tar smak av brödet och krossade drömmar.
Jag trodde inte att kriget kunde förändra Damaskus – den äldsta bebodda staden i hela världen. Jag trodde inte att staden skulle underkasta sig kriget, utan att dess slingrande gator skulle behålla människors skratt, och att jasminens vita blommor skulle fortsätta lysa de mörka nätterna.
Att ta en stund från en vanlig dag innan kriget och försöka återuppleva den på samma sätt i dag, efter kriget, är omöjligt.
Den sista tiden i landet försökte jag förgäves hitta en utsikt som var vanlig innan kriget. Att hitta lekande barn på gatan, eller att släppa allt och låtsas som att inte något förändrats, det var omöjligt. Det var som att staden blev tyst eller att den glömde alla människors röst. Tystnaden kunde bara brytas av explosionsljud och ambulanslarm.
Hur ska jag lyckas beskriva den gamla stad som döljer oändliga kärleksberättelser? Staden med den väldoftande jasminen som förälskat sig i de gamla murarna. Murarna som stått där i hundratals år men ändå inte tröttnat på livet. Med sina små fönster och gluggar som skiljer den gamla staden från den nya.
Kriget har tyvärr förstört utsikten och haft sönder den vackra bilden. Det är som om en galen människa tagit sin borste och målat den vackra tavlan i kolsvart.
I vår asylutredning hos Migrationsverket frågade handläggaren mitt äldsta barn om han trivdes i Syrien. Han sa att han tyckte mycket om landet och beskrev hur glad och lycklig han varit där. Han berättade om vårt hus och om sin skola. Först blev jag chockad. Det var fel svar att ge till en migrationshandläggare som skulle bestämma över vår framtid.
Men å andra sidan var det helt rätt. Jag visste vad han berättade om. Jag visste att han backade sitt minne till den tid innan kriget hade etablerat sig i landet.
Frågan "trivs du i Syrien?” väcker minnen till liv. Minnen från ett liv som innehåller både glädje och sorg. För att bli begriplig måste frågan kompletteras med en tidpunkt – innan eller efter kriget.
Minnena är vårt arv av landet. Arvet är tungt och sorgligt, men ändå är allt som är kvar från vackra tiden.