Världen har aldrig haft större behov av kloka ledare än nu, men man blir inte tryggare när man slår på teven. Där står Trump i talarstolen, gormande, lögnaktig och impulsiv. Värst är han när han är raljant. Att världens mäktigaste man kan vara så lumpen att han står och förlöjligar handikappade och kvinnor som utsatts för övergrepp är nästan svårt att ta in.
I den politiska debatten har det alltid funnits människor som inte kan motstå frestelsen att raljera över sina motståndare. Men bakom förlöjligandet döljer sig alltid brist på argument. Och brist på argument beror på lathet, man har inte orkat sätta sig in i frågan, fundera, ta ställning och formulera en åsikt.
Ett tydligt exempel på raljans i samhällsdebatten har de borgerliga ledarsidorna stått för. I åratal tävlade de om att utmåla Miljöpartiet som en samling gröna stollar med klimatfrågan på hjärnan. Hånfullheterna dolde en intellektuell slapphet. Debattörerna bemödade sig aldrig om att läsa på om klimatforskningen och placerade slentrianmässigt allt som hade med klimatet att göra i politikens vänstra hörn. I stället för att argumentera försökte de plocka billiga poäng genom att raljera över något mindre genomtänkt miljöpartistiskt förslag.
I dag är tonläget ett annat. Nu är klimatfrågan plötsligt viktig och miljöpartisterna utsätts för kritik – vilket ju är helt i sin ordning – men blir inte förlöjligade på samma sätt. Vad utlöste den omsvängningen? Höjde debattörerna plötsligt blicken och såg att regeringar, storföretag och organisationer över hela världen tar klimatförändringar på stort allvar? Blev det svettigt i sommarstugan i somras? (Ooops, där blev jag raljant. Så lätt är det att trilla dit!)
Raljans förekommer överallt, det kommer från alla politiska håll. Värst är det när det uppstår ett drev av förlöjligande, till exempel det som just nu pågår mot alla former av genusfrågor. Sociala medier och debattartiklar är fulla av hånfullheter om fittmössor och barn som bara får kallas ”hen”. De är skrivna av personer som inte har orkat sätta sig in i ämnet och därmed missar den stora bilden: Svensk jämställdhet är en framgång även om mycket finns kvar att göra. Våra barn växer upp med mycket större frihet att forma sin egen identitet än deras föräldrar hade.
Det som pågår på de flesta svenska förskolor är en naturlig och helt okontroversiell fortsättning på den utvecklingen. Dagens genuspedagogik handlar om att låta varje barn få leka och uttrycka sig som det vill utan att slentrianmässigt fösas in i könsstereotypa fållor där pojkar förväntas vara grabbiga och tjejer ska vara omhändertagande och intresserade av sitt utseende. Barn tvingas inte till någonting, de släpps fria.
Samtidigt vill en liten grupp aktivister och politiker radikalisera genuspolitiken på olika sätt. Deras förslag ska naturligtvis bemötas och, om man så vill, kritiseras. Sammantaget är det en komplex fråga som handlar normer, samhällsstrukturer och hur vi vill leva med varandra.
Att avfärda allt detta med fultokningar som att ”pojkar inte får vara pojkar” och hånfullheter om marginella företeelser som menscertifieringar och fittmössor är slappt och bör inte tas på allvar.
På bara några år har vi fått ett destruktivt debattklimat i Sverige. Polarisering är så stark att vi har slutat att lyssna på varandra. Det kan vi bara reparera om vi rensar i debattrabatten. Hot, hat och hånfullheter ska inte längre belönas med skratt och gillatryckningar.
Raljans kan vara roligt men ska ses för vad det är, ett tecken på att debattören inte har så mycket att komma med.