– Jaha, då har vi bara punkten klassförälder kvar. Har vi någon frivillig?
Efter en timmes information om rätt inneskor till idrotten (inga svarta sulor), vikten av att vara ute på mattelektionerna och den nya franska pedagogiken som lärarna nu fortbildar sig i, har föräldramötet kommit fram till kvällens sista och viktigaste punkt.
Allvaret förstärks av en powerpointbild med frågan i fet stil, i typsnitt Arial, på skärmen framme vid tavlan.
En tystnad och ett ställningskrig, som får Kalla kriget att kännas som en härlig och kort weekendresa till solen, infinner sig.
Med stor sannolikhet slipper jag nog undan. Jag rev av det plåstret när dottern gick i förskoleklass. Visserligen är det nu nio år och två barn senare, men det borde vara en tillräcklig merit för att vara diskvalificerad från uppgiften.
– Jaha, är det ingen som känner sig manad? Eleverna tycker ju att det är såååå roligt med klassdiskot på jullovet.
Flackande blickar, svettiga pannor. Där drogs samvetskortet. Vem kan orka stå emot det? Vilken hemsk förälder är man inte om man kallsinnigt ignorerar det?
– Jaha, då får vi berätta för barnen på klassrådet imorgon att årets skolresa blir inställd. Om det inte är någon som...
Skruvstädet är åtdraget. Blickar i golvet. Alla har slutat andas. Tiden står stilla.
Men plötsligt tänds hoppet. En solcellsladdad lampa i elkrisen. Längst bak i klassrummet räcker någon upp en liten hand.
– Jag kan ta det om ingen annan vill, säger en mamma med en försiktig stämma. Det är inte så betungande.
Puh! Äntligen kan vi andra pusta ut. Camilla, klippan, tog på sig det ärofyllda uppdraget igen. För tredje året i rad.
Bra beslut. Hon har fixat med kakförsäljningar, insamling av pengar till julblommor och bakat pepparkakor till lussefirandet med bravur. Och vilka bullar hon gjorde till klassfesten i våras. Wow! Varför byta ett vinnande koncept? Ingen gör det bättre än hon.
Ute i korridoren efter mötet träffar jag en annan pappa. Han är lika lättad som jag.
– Vilken fantastisk kvinna! säger han. Tänk att hon har fyra barn, tränar tjejlaget, är ledare i scouterna och jobbar heltid som undersköterska.
– Ja, en del verkar ha mer än 24 timmar om dygnet, svarar jag.
Något mer har vi inte att säga varandra och jag tittar låtsasstressat på min klocka.
– Nä du, här har jag inte tid att stå kvar. Det är en dag imorgon också.
Snabbt skyndar jag hemåt i ett regnet. Jag måste ju hinna brygga en kopp kaffe innan ”Halv åtta hos mig” börjar på TV4.