Var det bättre förr?
Många minns det så, även om det inte är sant. Skolan brukar vara ett område där det ständigt klagas över att eleverna inte lär sig tillräckligt mycket och sedan hamnar de på universitet där historiestudenterna inte vet i vilken ordning första och andra världskriget utspelade sig.
Det finns en risk med stark nostalgisk bias. Den mänskliga hjärnan har en tendens att låta det obehagliga blekna bort, medan livets ljusa stunder och positiva känslor är något vi gärna återkommer till i våra minnen. (Just det fenomenet har lett till att många får för sig att ”lumpen var en härlig tid”, när det i själva verket var ett år av meningslöshet, men det ligger utanför denna text.)
Den antike filosofen Sokrates tillskrivs ofta ett citat som lyder: ”Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta”.
En snabb googling visar att citatet myntades långt senare, men det spelar egentligen ingen roll. Känslan av att det blir sämre och sämre med ungdomar, är något de flesta av oss upplevt och om vi tänker efter så inser vi att det inte är sant.
Samtidigt är detta ett induktionsbevis; bara för att något alltid varit på ett visst sätt, bevisar inte det att det alltid kommer att bli så imorgon eller nästa gång. Så tänk om det faktiskt är så att dagens ungdom – på riktigt – är sämre än tidigare ungdomsgenerationer?
Grundskolans stora problem är att förväntningarna är så låga. Om varje elev når godkänt och får gymnasiebehörighet så ser det bra ut i statistiken. Men lusten att lära, nyfikenhetens drivkraft blir mer sällan tillgodosedd. Den svenska skolan är anpassad efter lata medelmåttor. Följden blir att de begåvade blir uttråkade, de som har svårt ska ändå hänga med på något kollektivt vis, och alla som ligger runt genomsnittet kan klara sig utan större ansträngning.
Med omkring hälften av varje årskull till universiteten, blir verkliga kunskapskrav en chock för många. Historieprofessorn Dick Harrison skrev i veckan om studenter som känner sig mobbade för att det förväntas av dem att de ska vara aktiva i seminariediskussioner.
Utbildning och kunskap har ett egenvärde. En människa som vet något har lättare att ta till sig ny kunskap, förstå andra och kan kritiskt ifrågasätta det som är fel. Den som tror att Google är svaret, vet sällan vilken fråga som behöver ställas. Men utbildning är också instrumentellt, något vi ska ha nytta av för att kunna försörja oss i vuxen ålder. Hur blir det möjligt när vi inte ställer minst lika hårda krav på oss själva som vi ställer på vår omgivning? De duktigaste och mest drivna i dag har visserligen bättre förutsättningar än någonsin, men det är sällan skolans förtjänst.
Jo, alla kan lära sig mer, men då krävs det också att det bästa förväntas av oss. Låt oss börja förvänta oss något av dagens elever i stället för att bara hoppas att det ordnar sig längre fram.
Mer läsning i ämnet:
Dick Harrison: Högre utbildning ett haveri (SvD)
PJ Anders Linder: Högskolan nivå allt lägre (Axess)