Du har en tumör i hjärnan som vi aldrig kommer kunna operera bort. Vi vet inte hur länge du kommer leva.
Med de orden malande i huvudet gick journalisten Pamela Andersson Alselind hem från sjukhuset, hem till sina barn, då fem och åtta år gamla, en dag för sex år sen.
– Det blev den värsta dagen i mitt liv. Att ringa runt till sina föräldrar och vänner och berätta att jag inte vet hur länge till jag ska få leva, det var fruktansvärt. Men det var ingenting jämfört med att på natten hålla i en åttaårig pojke som skakade av gråt och frågade mig ”mamma, ska du dö?”. Det enda jag kunde säga, det enda jag kunde lova min son, var att ”jag ska inte dö idag och jag ska inte dö i morgon”. Så mycket visste jag, så fort skulle det inte gå.
Vi sitter i en konferenslokal på Frimurarehotellet i Linköping, på Cancerfondens seminarium ”Träning och cancer – hur hänger det ihop?”, där Pamela berättar sin historia.
Natten efter mardrömsbeskedet vaknade Pamela, som slagen av en blixt, med tanken att hon skulle bli så stark som möjligt inför operationen.
– Jag ringde upp min personlige tränare Christer Skog och bad om ett träningsprogram. Jag sa ”du har sex veckor på dig innan jag ska opereras”. Han svarade: ”Ge mig sex veckor och jag ska förändra ditt liv.”
Det var sommar och Pamela la upp sin semester utifrån träningsveckorna.
– Vi började med att göra ett syreupptagningstest. Det visade 17 på skalan ”mycket lågt”. Det sa inte mig något, men Christer sa ”det är så dåligt att det knappt räcker till för att leva”. Där började jag. Det handlar om att börja där man står. Jag var så dåligt tränad så jag kunde inte springa, det jag fick göra var långa promenader. Efter två veckor gick promenaderna snabbare och lättare. Då började jag springa i bassäng. Det kan alla göra. Sedan började jag cykla. Och lättare styrketräning.
– På de sex veckorna, med träning tre till sex timmar per dag, ökade jag mitt syreupptag från 17, "mycket lågt", till 40,2. Och på skalan stod det då ”excellent”. Så fort går det att bygga upp ett försvar.
– Träningen betydde inte bara att jag kände mig fysiskt stark. Utan det som händer i hjärnan när man tränar är att man blir glad. Tänk att veta att man ska dö men ändå orka skratta. Jag visste att gör jag bara mitt program varje dag så blir jag gladare. De positiva tankarna har hjälpt mig otroligt mycket under den här tiden.
Efter operationen inledde Pamela en cellgiftsbehandling som pågick i 1,5 år.
– Tack vare fysiken jag hade byggt upp så visade det sig att jag tålde väldigt mycket cellgifter. Men efter 1,5 år gick det inte längre. Då var värken i kroppen för svår. I slutet tränade jag väldigt lite men jag tänkte att varje gång jag reste mig ur soffan för att gå 500 meter, eller 600 meter, så var det ett slag på käften på tumören. Det stärkte mig väldigt mycket mentalt att veta att trots att tumören gjorde att jag hade sådana smärtor i hela kroppen så kunde den inte knäcka mitt psyke. Jag gav mig aldrig.
För ett år sen, på ett av många rutinbesök, kom så ett nytt besked.
– Min tumör hade förintat sig själv. Den var helt borta. Läkarna kunde inte förklara varför, bara att det är extremt ovanligt. Den enda förklaring jag fick var att min kropp tålde extremt mycket cellgifter.
Varje år drabbas cirka 65 000 svenskar av cancer. Mer än var tredje idag levande svensk kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid. 65 procent överlever. Bakom siffrorna ligger mycket forskning. En forskning som på senare år har börjat titta på vad hälsosamma levnadsvanor kan betyda.
– Vi vet att en tredjedel av all cancer kan undvikas med hälsosamma levnadsvanor. Det betyder cirka 20 000 fall i Sverige, säger Ulrika Årehed Kågström, Cancerfondens generalsekreterare.
Yvonne Wengström, professor vid Karolinska Institutet, ansvarar för OptiTrain-studien där träning under själva sjukdomen har visat sig ha stora effekter, precis så som Pamela Andersson Alselind vittnar om.
– Det finns väldigt stark evidens för att om man tränar under cancersjukdomen, framför allt en kombinationsträning av både styrka och kondition, så har det otroligt god effekt på att lindra den trötthet som i stort sett alla cancerpatienter upplever. Sådan träning har också otroligt god effekt på livskvalitén under sjukdomstiden. Det är bevisat att en kombination av aktiviteter är det som lindrar mest under behandling.
– Det finns nog med vetenskapliga bevis idag för att vi ska börja använda träning i cancerbehandlingen som den mest effektiva behandlingen mot trötthet. Det är dags att införa det i klinisk praktik.
Helene Rundqvist, filosofie doktor vid Karolinska Institutet, forskar också på området.
– Ett aktivt liv, följer man WHO:s rekommendationer om 150 minuters fysisk aktivitet i veckan, så minskar risken att drabbas av cancer. Störst effekt har träning hos de minst aktiva och de som är över 50 år.
Själv vet jag allt om att behandla en sjukdom med förändrade levnadsvanor.
Efter att ha plågats av epilepsi i över 15 år, och felmedicinering med tiotusentals tabletter, bytte jag 2013 livsstil och började träna bättre, äta bättre, dricka bättre och stressa mindre. Och ganska direkt blev jag besvärs- och medicinfri.
När jag lyssnar till Pamela Andersson Alselind är det som att kastas tillbaka till den tiden, när jag med mina egna aktiva val påverkade min sjukdom. Den känslan, att ta kommandot så, är precis som Pamela säger, väldigt stärkande mentalt.
Men precis som i hennes fall var det min egen idé att "medicinera" med ändrade levnadsvanor.
– Då 2012 fanns ingen forskning kring träning under cancerbehandling. Så ingen sa något till mig. Jag fick fråga själv. Den behandling jag fick av läkarna var förstås en jättestor del, men min läkare sa också att min träning och positiva livssyn också hade bidragit. Jag är så stolt idag att jag gjorde allt som stod i min makt.
Sex år har gått. Idag är Pamela gift med sin personlige tränare, Christer. Även om tumören är borta så gav operationen Pamela en hel del men, bland annat epilepsi, migrän och talsvårigheter. Hon tappade också alla språk, förutom svenskan. Engelska, spanska, franska, latin, hennes stora intresse – allt är borta.
– Jag är inte fri från cancern men jag är tumörfri. Läkarna säger att risken för att en tumör ska komma i min hjärna är 20 procent. Då tänker jag att det är 80 procents chans att den inte kommer. Då fokuserar jag på det.