På tur i en delad stad

Åsa Regnér, minister i Stefan Löfvens regering, och Anna Skarhed, justitiekansler, reagerar över segregationen i Linköping, staden där de båda växte upp.

Ministerintervju. Barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér och Christer Kustvik i samtal i Regnérs arbetsrum i Rosenbad.

Ministerintervju. Barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér och Christer Kustvik i samtal i Regnérs arbetsrum i Rosenbad.

Foto:

KRÖNIKA2017-06-17 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är torsdag, skolavslutningen på Vidingsjöskolan är just avslutad, min dotter har sagt hej då till skolan efter sju fina år där, och jag kastar mig på cykeln och trampar mot Resecentrum.

Cykelfärden skär genom mitt älskade Linköping, genom Berga, genom Ramshäll, genom min stad som i dag, sommaren 2017, blivit en av Sveriges mest segregerade städer.

Tårarna från "Den blomstertid nu kommer" borde ha torkat, ändå känner jag dem där jag cyklar.

Några timmar senare kliver jag in på regeringskansliet Rosenbad i Stockholm och barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnérs arbetsrum.

Direkt kastas jag tillbaka till Vidingsjöskolans skolgård, till det Linköping som en gång var, där Åsa växte upp, där hennes drömmar föddes.

Sommaren 1972 gick hon ut årskurs 1 i Vidingsjö.

– Jag minns skolan väldigt väl och den ser ju faktiskt exakt likadan ut fortfarande. Skolgården, ja allt, är lika. Jag brukar springa förbi där när jag hälsar på mina föräldrar i Linköping. Det är ett gulligt område runt skolan, vi bodde på Kvarterstigen alldeles intill och lekte ofta i skogsdungen vid Rävkullen. Det är konstigt, men när jag springer förbi där nu så minns jag varenda sten i den där dungen.

Vidingsjöskolan och området runt den var då nybyggt, längre hade inte Linköpings expansion söderut kommit vid den tiden.

Invånarantalet i kommunen var drygt 100 000, i dag 45 år senare är vi 50 procent fler, drygt 150 000.

På många sätt är Linköping i dag en av Sveriges mest expansiva, välmående kommuner.

På andra sätt, hur vi delat upp oss som bor här, en riktig skamfläck.

Det välbärgade Linköping, där Åsa växte upp, har vuxit åt alla håll, söderut i Hjulsbro och Ullstämma och norrut i Ekängen, medan Ryd och Skäggetorp, stadsdelar som byggdes samtidigt som Vidingsjö på 60- och 70-talet, de senaste åren gått i motsatt riktning och använts till placering av de flesta nyanlända i kommunen.

Hand i hand med friskolereformen 1992, med det fria skolvalet, har det skapat en av Sveriges mest segregerade städer.

Det var därför ingen tilfällighet att Åsa Regnér, av alla möjliga platser i Sverige, valde Rosendalsskolan i Skäggetorp när hon i april presenterade vårbudgeten.

Rosendalsskolan, en symbol för nutidens Linköping, där 95 procent av eleverna har annat modersmål än svenska, där det finns elever, fick jag berättat för mig när jag var där i våras, som bor i ett rum och kök med mamma och sex syskon.

– Hela Sverige har dragits isär. Ojämlikheten har ökat. Vi vill bygga ett samhälle där människor känner sammanhang och delaktighet från början. Där är skolan av avgörande betydelse, sa Åsa då samtidigt som hon berättade om 500 extra budgetmiljoner till landets utsatta grundskolor.

Förra lördagen satt jag ned med justitiekanslern Anna Skarhed, i den då soliga Trädgårdsföreningen, och hon var bestört över segregationen i Linköping, staden hon också växte upp i.

– Det är förskräckligt. Hur ska de här barnen kunna möta och kommunicera med varandra när vi gör så här? Vi vill väl ändå tro att vi har ett samhällsskick att visa upp här i Sverige, många av de som kommer hit kommer ju från helt andra länder, så vi måste jobba med att få dem att förstå till exempel att polisen inte är en ond makt. Det blir ännu svårare av de här utanförskapsområdena. När mina föräldrar var unga här i Linköping så var det italienarna som kom till Saab, men det var ju ingenting jämfört med vad vi har att jobba med nu.

Utanförskapsområdena runt om i Sverige, och de segregerade skolor som skapats i dem, är vår tids skamfläck.

Det jag ser när jag cyklar genom city, Ramshäll, Berga och Vidingsjö, på väg hem från Resecentrum och mitt Rosenbadbesök, och det Åsa Regnér och Anna Skarhed ser när de vänder hem till Linköping, är en stad, ett folk, som behöver föras samman.

Där är speciella evenemang, som stadsfester och annat, bra men långt ifrån avgörande.

Det helt avgörande är att de vardagliga mötena skapas, där vi bor, där vi går i skolan, där vi arbetar.

Det politiska parti som lägger fram de bästa förslagen för detta kommer få min röst i valet om 15 månader.

Fotnot: I sommar kommer vi ha en serie längre intervjuer i Corren, med bland andra Åsa Regnér och Anna Skarhed. Håll utkik!