Bara två av 53 olympiska spel har gått med vinst. Los Angeles 1984 och Salt Lake City 2002.
Spelen i Pyeongchang har redan mer än fördubblat sina kostnader och beroende på hur man räknar kommer slutnotan hamna någonstans mellan 100 och 140 miljarder kronor.
En förlust sydkoreanska staten kommer att få täcka upp för.
Det här borde vara tillräckliga fakta för att SOK ska ge upp sina OS-planer omedelbart.
I september 2019 tar IOK beslut om vem som får arrangera vinterspelen 2026 och just nu står det mellan Calgary, Sion, Sapporo, Graz/Schladming och Stockholm.
Stockholm stad har sagt nej, bara socialdemokraterna är positiva till ansökan, men SOK har inte gett upp hoppet om att vända opinionen. Men det är precis det SOK borde göra, ge upp, eftersom den allmänna opinionen också är emot ett OS i huvudstaden. Enligt en opinionsundersökning Novus genomförde i januari, på uppdrag av Radiosporten, är 53 procent av svenskarna emot en OS-ansökan och 34 procent för.
Jag älskar OS, det är den bästa av idrottsfester, men det ekonomiska risktagandet det innebär att arrangera är på inget sätt försvarbart. Det finns viktigare investeringar för de offentliga finanserna än att stimulera idrotten på detta dyrbara, riskfyllda sätt.
SOK hänvisar i sina planer till att IOK har fördubblat anslagen till OS-arrangörerna, Stockholm skulle få 8,8 miljarder därifrån, men sett till totalsumman, för Pyeongchang alltså över 100 miljarder, är det inte mycket.
IOK är rätt ute med satsningen på större städer som OS-arrangörer. Förutom nämnda Tokyo, Peking och Paris så är också Los Angeles klar för sommarspelen 2028.
Där finns infrastrukturen, ekonomin, behovet av arenor efter spelen och det nödvändiga publikunderlaget.
Mindre städer och mindre länder, som till exempel Pyeongchang några mil från nordkoreanska gränsen, är dåliga val av alla de skälen.
Stimulansen av idrotten kan göras på så många bättre sätt i ett land som Sverige. Bland annat med stora mästerskap i landets största idrotter. Det är därför lysande att Sverige nästa år har både skidskytte-VM och alpina VM i Östersund respektive Åre.
Att talangerna Hanna Öberg, Sebastian Samuelsson, Jesper Nelin och Peppe Femling fick se skidskytte-VM på hemmaplan 2008 hade säkert stor betydelse för deras fortsatta satsning och det genombrott vi sett nu i Pyeongchang.
Dessutom: Hos allmänheten, i jakten på nya sponsorer och utövare, har de svenska paradgrenarna längdåkning, alpint och skidskytte störst genomslag framför teven, inte uppe i fjällen.
Så skippa OS, Sverige – fortsätt satsa på stora internationella mästerskap.
Det är det som är den svenska idrottsmodellen, det är så alla tiders vinter-OS-framgångar har nåtts de senaste tolv åren med 14 medaljer i Turin 2006, 11 i Vancouver 2010, 15 i Sotji 2014 och hittills 13 i Pyeongchang 2018 (då räknar jag in curlinglagens silver eller guld).
Sverige är fantastiskt.
