I kväll spelar Sverige VM-kvartsfinal mot Tyskland. Oavsett hur det går vet vi: VM i Frankrike är damfotbollens största genombrott hittills.
Det har sagts och skrivits tidigare, första gången redan för 24 år sedan när Sverige tog EM-silver på hemmaplan, men den här gången är det på riktigt, nu ser vi damfotbollen slå igenom på allvar.
Aldrig har de största fotbollsnationerna satsat så hårt som nu.
Aldrig har vi sett så tekniskt och fysiskt utvecklat spel.
Aldrig har så många tv-tittare världen över följt ett mästerskap.
I flera år har vi sett storklubb efter storklubb inleda sina damsatsningar och nu ser vi effekterna på landslagsnivå.
I England, där Manchester City, Arsenal och Chelsea har drivit på utvecklingen, följde 6,9 miljoner tv-tittare åttondelsfinalen mot Kamerun. En fantastisk siffra, en ovärderlig pr-triumf, för damerna i fotbollens hemland. Brasilien–Frankrike lockade 35 miljoner tv-tittare i Brasilien och 10,6 miljoner i Frankrike.
Damfotbollen har i många år bromsats av offerkoftor i de egna leden som tjutit om för dåligt stöd från sponsorer och publik i stället för att fokusera hårdare på den egna utvecklingen.
Som om sporten borde vara frikopplad från marknadens normala krafter, där utbudet styr efterfrågan. Som om supportrar och sponsorer borde stötta för att vara snälla och uppmuntra jämställdhet. Lovvärda skäl i sig, såklart, men knappast något som skapar ett brett genomslag.
Offerkoftor är alltid missklädsamma och destruktiva.
Genomslag är inget man får, det är ingen allmosa, genomslag måste alltid, oavsett bransch, förtjänas med hög kvalitet och högt attraktionsvärde.
Även min egen bransch och sällanvaruhandeln har i digitaliseringens spår tyngts av offerkoftor senaste åren. "Människor borde ta sitt ansvar och läsa nyheter" eller "folk borde handla i fysiska butiker" är kommentarer som får det att vända sig i mig.
Allt handlar om att kavla upp ärmarna och jobba ännu hårdare, ännu smartare, och bli så attraktiva så att kunderna väljer dig.
Är du bra så får du kunder, är du dålig så väljer de något annat.
Att damfotbollen nu slår igenom brett beror inte på kvotering eller annan välvilja, det beror bara på att den nu är tillräckligt bra, tillräckligt attraktiv, för att locka den breda massan.
Tittar man på de åtta kvartsfinallagen så ser det ut ungefär som i ett herrmästerskap med giganterna Tyskland, Frankrike, England, Nederländerna och Italien samt de lite mindre Sverige, Norge och USA.
Så har det inte alltid sett ut, Frankrike, England, Italien och Nederländerna är alla tämligen färska på den här nivån i dammästerskapen. Tillsammans har de bara en VM-medalj genom historien och den kom för fyra år sedan då England tog brons.
Bristerna i teknik har varit damfotbollens historiskt största problem, men när KosovareAsllani spelade fram Stina Blackstenius till 1–0 i åttondelsfinalen mot Kanada, då saknades ingenting. Kroppsfinten, bollmottagningen, rycket, millimeterpassningen och styrkan framför mål, ja målet hade allt, och det är just sånt damfotbollen behöver mer av för att fortsätta lyfta.
Tyskland har fyra raka segrar i VM, 11–0 i målskillnad, och är storfavorit i kvällens kvartsfinal.
Oavsett vem som vinner då, och oavsett vem som vinner finalen nästa söndag, den största vinnaren i mästerskapet är ohotad och redan korad: Damfotbollen.