Medierna ska fortsätta att granska samhället, men fokusera mer på hur problemen kan lösas. Det är bara elände i tidningen, röt mannen som ringde till redaktionen. Det var på 1990-talet och jag hade jobbat som journalist precis så länge att jag tyckte mig ha svaret på allt. Likt en medievärldens Karl-Bertil Jonsson förklarade jag att tidningen hade en samhällsgranskande roll, och att vi ville ge de svaga en röst. Därför hade vi ofta fokus på saker som inte fungerade så bra.
I dag är jag mindre tvärsäker. Svensk journalistik håller hög klass med återkommande avslöjanden och god lokaljournalistik. Men den är långt i från felfri, och den brottas med ett gammalt problem: Nyhetsmedierna har i decennier följt en dramaturgi som ofta ger en polariserad och ganska mörk bild av samhället.
Alltför många händelser presenteras som en konflikt mellan två parter. När reportern möter politikern utanför riksdagshuset frågar hen ”Vad är din reaktion på oppositionens uttalande?” i stället för att fråga ”Hur vill du lösa problemet som ni diskuterar?”.
Under många år var rapporteringen kring klimatförändringarna fullständigt snedvriden. Trots att 99 procent av världens klimatforskare var eniga om att den globala uppvärmningen var ett stort problem så envisades medierna med att lyfta fram de få klimatskeptiker som fanns för att ”låta båda sidor komma till tals”. Genom att ge bilden av att ”forskarna är oeniga” försenade medierna svenskarnas insikt om allvaret med klimatförändringarna med minst tio år.
Hälsoprofessorn Hans Rosling satte fingret på en av journalistikens ömma punkter när han kritiserade mediernas ensidiga bevakning av Afrika. Under decennier berättade nyhetsrubrikerna nästan enbart om hunger och svältkatastrofer, och väldigt lite om att stora delar av Afrikas befolkning fått väsentligt bättre ekonomi och hälsa. Resultatet blev en helt förvrängd mediebild av denna enorma kontinent.
I mörka stunder tänker jag att de politiska krafter som vill måla upp en mörk bild av tillståndet i Sverige har en ganska lätt uppgift. Svenska medier har krattat manegen genom att under decennier leverera en alltför problemfixerad bild av samhället.
Därför är det spännande att många medieföretag, däribland SR, nu utbildar sina journalister i det som kallas konstruktiv journalistik. Det ska inte förväxlas med positiv journalistik om nyöppnade restauranger och katter som räddas ur träd. I den konstruktiva journalistiken håller man fast i det nyhetsrapporterande och samhällsgranskande uppdraget, men lägger större fokus på hur problemen ska lösas. Konstruktiv journalistik är en internationell trend där man undviker polarisering och strävar efter att ge en balanserad bild av vad som händer i samhället.
Grundtankarna i konstruktiv journalistik är inte nya, men att arbeta mer i den riktningen ligger helt i tiden. Människor som tröttnat på ”alternativmediernas” undergångsstämning och kommentarsfältens gapighet kommer att söka sig tillbaka till de etablerade medierna. De vill ha en balanserad bild av samhället där man kan hålla flera bollar i luften i samtidigt. Mediernas främsta uppgift blir att leverera just detta. Som till exempel: Skjutningarna i Malmö har ökat, men i Sverige som helhet har det dödliga våldet minskat under 2000-talet.
Johan Sievers är frilansjournalist och har arbetat som reporter på Corren. Han skriver krönikor var femte vecka och nås på johan.sievers@ostgotamedia.se