Vi hinner inte mer än lämna Arlanda förrän min blick flackar oroligt mellan himmel och väderappar. Av alla svenska egenheter får nog drömmen om den gyllene, ljuva, ”Rönnerdahl-han-skuttar-sommaren” anses vara unik i världen.
Vad kommer detta gäckande fenomen att erbjuda den här gången: en magisk parad av episka soldagar eller ett miserabelt hopkok av ylletröjor och smådugg? Världens kriser får stå åt sidan när SMHI kastar oss och en hel nation mellan hopp och förtvivlan.
Redan första dagarna kommer nedslående rapporter från släkten på Österlen. Sandstorm och kyla för sjuttioelfte dagen i rad. Från Göteborg bifogas en bild på en tio-dagars prognos av trötta regnmoln, en topptemperatur på 17 grader, och ett irriterat, ”Det är kört. Samma visa som förra sommaren.” Jag informeras om att midsommar inte ens lyckades klå julafton i gradantal.
Flera tidningsrubriker försöker ingjuta hopp med rubriker som ”Nu kommer värmen” dock utan att termometern reagerar nämnvärt. Efter den mörka vintern dallrar folksjälen av förhoppningar och för vissa blir det tydligen bara för mycket. Göteborgspolisen twittrar: ”Man släpps från arresten. Slår sönder rutor på polishuset då han önskar tillbaka in på grund av dåligt väder. Får sin vilja igenom.”
Här borta på nordostkusten i USA är vädret sällan en faktor eftersom det för det mesta är så förutsägbart. Sommaren är med största sannolikhet alldeles för varm och alldeles för klibbig. Dagstemperaturen under sommarmånaderna ligger ofta långt över 25 grader. Ett dopp i en spegelblank skogssjö under en blålila sommarhimmel går inte ens att drömma om. Vid nio på kvällen är det svart ute.
Och faller temperaturerna under det normala, som i Mellanvästern nyligen, kan man räkna med att amerikanerna lägger sig platt inför vädergudarna. Att en familj i Oklahoma skulle släpa ut filtar för att kunna äta utomhus känns lika sannolikt som tropisk värme på midsommarafton (den osedvanliga kylan parkerade dessutom på 32 plus så filtar torde i detta fall vara överflödiga). Minsta antydan till regn och folk stannar inne.
Svenskar på besök är dock måna om att suga musten ur varje soltimme. Redan i maj dukar våra svenska gäster upp långbord i trädgården medan grannarna undrar vad som pågår (numera har de lärt sig vilka som hälsar på). När jag sedan sitter på deras altan under Sverigebesöket gör vi det insvepta i filtar under en nyuppsatt värmeslinga medan konversationen kretsar kring om det kanske behövs en slinga till. På Facebook trotsar en vän både regn och kyla i en solstol. Finns det egentligen ett tålmodigare släkte?
Efter att in i det sista ha studerat fyra prognoser konstaterar de väderfixerade av oss i familjen att släktfesten på Österlen med nöd och näppe kan klara sig från en regnskur. Men så drar ett svart moln in över slätten. Regnet dånar mot partytältet och barnbordet hotas av översvämning innan molntäcket spricker upp och kvällssolen siktar rakt på oss.
– Det är sådant här man lever för, konstaterar svägerskan med solen i ögonen.
Väl tillbaka i staterna berättar jag för mina hårt arbetande kollegor om väder, ljus, och de evighetslånga svenska semestrarna. Mariana ser lite skeptisk ut.
– Sju veckor? Vad gör de hela tiden?
Vi njuter av sommaren! Banne mig.
Ulrika G. Gerth är frilansjournalist bosatt i USA.