De senaste veckorna har Tinnis diskuterats friskt bland Linköpingsborna. I kommunfullmäktige, på Correns insändarsida, i Facebookgrupper och såklart bland folk på stan. Flera av er har kommit fram till mig, och skrivit till mig, och bett mig ta ställning i den här spalten.
Det gör jag så gärna. Det är väldigt enkelt för mig.
Självklart ska vi ha kvar Tinnis, det tror jag de flesta Linköpingsbor är överens om, frånsett något enstaka politiskt parti, men det räcker inte med det. Det är hög tid för en större, genomgripande satsning på badet.
Tinnis är en pärla, en oas mitt i stan, som Linköping ska vara stolt över.
Det är för mig obegripligt hur ansvariga har låtit badet förfalla de senaste decennierna. Ja så illa är det, ända sedan 90-talet har vi sett Tinnis förfalla steg för steg. Den gamla k-märkta byggnaden har blivit mer sunkig än funkis och många som de senaste åren haft tonårsbarn vet att stämningen på badområdet de senaste åren ofta varit direkt otrygg, med för många uppgörelser mellan ungdomsgäng.
Det här måste få ett slut, jag vill inte bara höra politiker som säger "Tinnis ska vara kvar", jag vill höra dem säga "Nu gör vi Tinnis fint igen!".
Det spelar ingen roll hur stor badsjön är, minska hela badområdet om så behövs, det viktigaste är att badet rustas upp och att det att skapas en fräsch och trygg miljö.
Linköping har ett märkligt komplicerat förhållande till sina bad. Staden är ju annars känd för att enas politiskt kring de flesta större satsningar som görs, om vi bortser från Folkets hus på 80-talet, men när det kommer till bad är det som att det låser sig helt i stadshuset.
Tinnerbäcksbadets tillkomst 1938 föregicks faktiskt av en liknande politisk långbänk som den vi ser idag kring simhallen.
Gunnar Elfström har tidigare berättat i Corren om hur stadsfullmäktige vid fyra tillfällen tillsatte kommittéer, den första redan 1923, för att komma fram till hur det gamla kallbadhuset i Stångån skulle ersättas. När Correns chefredaktör Eskil Ridderstad 1929 föreslog att badet skulle placeras i den så kallade Tinnerbäcksparken, som låg där badet ligger i dag, fick han kraftigt mothugg. Såväl stadsarkitekten som stadsingenjören var negativa. Många Linköpingsbor protesterade också mot Ridderstads förslag och såg i Tinnerbäcksparken en omtyckt promenad- och festplats för marknader, tivolin och religiösa möten.
I början av 1930-talet försökte Corren i en debattserie få fart på frågan igen. Då föreslog ingenjör Filip Brodin, som drev en konsultfirma i staden, att man skulle föra in åvatten från Stångån till ett bad i Tinnerbäcksparken.
Stadsfullmäktige gillade förslaget, gjorde förslaget till sitt och sa att de verksamheter som dittills bedrivits i parken lika gärna kunde ske i de närliggande Trädgårdsföreningen och Berga Hage. Stadsarkitekten Sten Westholm, som gjorde såväl planen över anläggningen som ritningarna till byggnaderna, skapade i Tinnerbäcksbadet Linköpings finaste och mest genomarbetade funktionalistiska miljö.
Det är för sorgligt, i det perspektivet, hur det har blivit idag 81 år senare.
När staden förtätas och byter skepnad till att innehålla allt fler upplevelser är Tinnis ett trumfkort för Linköping.
Vilka städer skulle inte vilja ha en sådan badoas mitt i stan?
Alla åker inte på fina semestrar, alla har inte sommarhus, många Linköpingsbor är kvar i stan hela sommaren.
Ta vara på chansen Linköping – satsa på Tinnis nu!