Jag begår detta sociala övertramp vid en träff med tre svenska vänner precis före presidentvalet. Efter att middagssällskapet berättat att de omvandlat sina amerikanska män till stolta socialister och ojat sig över de republikanska presidentkandidaterna passar jag på att inflika:
– Jag är inte lika negativt inställd till dem som ni.
Ögonbryn rynkas.
Jag anar ju vad de tänker. Republikanerna är väl de där bakåtsträvande gubbskrällena som gjort intoleransen till en dygd, som vill att kvinnor ska kedjas fast vid spisen, och som tycker att fattigt folk kan klara sig utan sjukförsäkring?
Å andra sidan ligger jag inte bra till bland bekanta på högerkanten heller. Det blir lätt så om man vägrar inrätta sig i respektive partis hejarklack. I en Facebooktråd drar jag ett skämt som får två hårdnackade republikaner att anklaga mig för att vara en smygkommunist som vill sönderreglera småföretagen.
Faktum är att livet är ensamt i det politiska ingemanslandet. Yttra en avvikande åsikt i fel sällskap och det leder i bästa fall till obekväm tystnad och i värsta fall till förlorad vänskap. Men så lär det förbli eftersom jag inte längre vill ha något att göra med två partier som båda låtit idéer från ytterkanten ta plats i den politiska mittfåran.
Låt oss börja med demokraterna, ett parti vars eftervalsanalys först och främst tycks skylla förlusten på konstitutionen och alla väljare som inte hade vett nog att fatta sitt eget bästa. Som om partiets tro på sin egen moraliska överlägsenhet inte vore irriterande nog har det gjort en störtdykning ner i identitetspolitikens träsk. Michelle Obama, en av partiets populäraste fanbärare, hävdade nyligen att folk tappat tron på republikanerna eftersom de är “alla män, alla vita” (det är inte sant).
Jag tänker på de manliga republikanerna i min närhet och ser min man, en före detta punkrockare som sliter som ett djur med sitt nya företag; min svåger, en hyperintellektuell präst som på äldre dagar tog modet till sig och kom ut som homosexuell; min granne, en sliten pensionär som tycker om att berätta om sin uppväxt med åtta syskon (“Vi sov alla på vinden utan värme!”); en pappa till en av dotterns vänner, en trulig kirurg som nyss upptäckte att han också är en strålande konstnär.
Men för Michelle Obama och hennes demokratvänner trumfar kön och hudfärg allt annat och jag kan inte rösta på ett parti med en sådan människosyn.
Och republikanerna? Fritt fall börjar inte ens beskriva läget. Jag vet inte längre vad som är syftet med partiet mer än att med presidenten i spetsen sätta nya lågvattenmärken och trycka tummen i ögat på demokraterna.
– Ju mer de hatar honom, desto mer älskar jag honom, jublar en bekant på Facebook, ett uttalande som tycks ha blivit Trump-fanatikernas motto.
Fast just i detta fall syftar han på Roy Moore, en regelrätt galning som Alabamas republikanska väljare skickat vidare till slutronden i senatorsvalet trots - eller kanske tack vare - att Moore viftat med en pistol på scen och hävdat att sharialagar införts i Illinois (det är inte sant).
En kväll sitter jag där på middag igen med en grupp amerikanska vänner.
– Alla mina vänner är "open-minded" och progressiva, utbrister en av dem nöjt.
Jag vet ju att just "open-minded" är demokratspråk för “alla som tycker som jag.” Men jag säger ingenting, för feststämningens och vänskapens skull.
Ulrika G. Gerth är frilansjournalist bosatt i USA.