Fem minuter senare ångrade jag mig. Jag hade brutit mot de regler för internetkommunikation som jag satt upp för mig själv: Aldrig svara i affekt. Inte låta mig provoceras. Markera tydligt, men artigt, när jag tycker att tonen inte är acceptabel.
Jag skickade ännu ett mejl och bad om ursäkt.
Näthat diskuteras flitigt just nu. Det är ett vidrigt fenomen, där barn blir hänsynslöst mobbade och debattörer, programledare och vem som helst som vågat uttrycka en åsikt riskerar att översköljas av hatiska kommentarer. I sina värsta former handlar det ofta om män som näthatar kvinnor. Nyligen berättade SVT:s Anna Hedenmo om hur hon utsatts för en grov hatkampanj. Näthatet är inte bara otäckt utan ofta så enfaldigt att man vill gråta, i somras utsattes flera tv-meteorologer för näthat från personer som tyckte att sommarvädret var dåligt.
Själv är jag lyckligt lottad, jag är en svenskfödd man och till min mejlbox når bara lite stänk från näthatets dyngpöl. Jag märker framför allt en tydlig förändring av tonläget i de kritiska läsarkommentarerna. Att läsare har synpunkter på det jag skriver är helt i sin ordning, men sedan ett par år tillbaka har det blivit vanligare att man inleder med att ta heder och ära av mig som journalist. Jag är dum i huvudet, jag borde få sparken...och därefter kommer kritiken, i bästa fall understödd av begripliga argument. Många tycks dessutom skriva i vredesmod, ofta innan de läst artikeln till slut, vilket skapar märkliga missförstånd.
Naturligtvis påverkas jag av de här mejlen. Jag har en yrkesstolthet. Jag jobbar i ett högt tempo och anstränger mig varje dag för att det jag skriver ska vara korrekt och balanserat. Jag har, som alla människor, stunder av tvivel och otillräcklighet. Då är det tufft att börja dagen med att bli idiotförklarad av någon som lagt sig till med vanan att rasa av sig på nätet.
För det är det som är så tragiskt: Det handlar inte om en handfull hatiska män som sitter hemma med fradgan droppande i tangentbordet. Många vanliga, hederliga svenskar tycks ha ryckts med av den nya digitala hånfullheten. De slänger i väg några elakheter på nätet på morgonen, knyter slipsen, åker till jobbet där de är vänliga och snälla och aldrig skulle drömma om att tränga sig i lunchkön, åker hem, ser på tv, hatar lite på nätet och går och lägger sig.
Det handlar om bristande inlevelseförmåga. Hatarna och hånarna har en dåligt utvecklad förmåga att sätta sig in i hur det känns att ta emot deras kommentarer. Ofta har de helt enkelt glömt att det finns en människa i andra änden. Det är ingen tillfällighet att 95 procent av hatarna är män, vi uppfostrar flickor till att vara empatiska medan många pojkar inte uppmuntras att utveckla sådana sidor.
Hur ska vi hantera hatarna och hånarna? Jag vill återkomma till det i en annan krönika. Under tiden ska jag försöka hålla mig till mina tre regler, internet behöver inte en gaphals till.