Linköpings politiker vill alla - förstås - ha en bra skola. Frågan som skiljer är vilka resurser och var de ska tas. På bild Åsa Wennergren (L) kommunalråd, Sofia Frithioff nuvald gruppledare för V (och också lärare) och Erik Östman, M, ordförande för barn- och ungdomsnämnden.
När Linköpings skolpolitiker har intervjuats inför valet är det inte de stora skillnaderna man ser. Föga förvånande vill alla att skolan ska bli bättre. Ökade resurser pratar flera partier om. Exempelvis vill V vill höja skatten och slopa kommunens stöd till flygplatsen, S vill ta av Tekniska verkens överskott och MP vill ta av Samhällsbyggnadsnämndens överskott.
Att de flesta är rörande överens om att lärare måste få vara lärare, låter ju fint. Konkret verkar det bland annat betyda att det som många kallar dokumentationshysterin inom skolan måste bort. Men här är det inte alltför sällan som påbuden kommer uppifrån och alltså inget som kommunen vänligen men bestämt kan tacka nej till att utföra.
Fler lärare behövs. Det är det få, för att inte säga ingen, som inte håller med om. Men om viljan att anställa fler är hög, i alla fall på pappret, så verkar det svårt att hitta tillräckligt många. Förvisso kan ett bra löneläge säkert lösa en del av en lokal lärarbrist. Det är inte så smickrande för den fordom så stolta lärdomsstaden att lärarkåren nu är under snittlönen för lärare i riket. Andra kommuner har förstås insett lönens betydelse för yrkets attraktion och förstått att höja lärarlöner i en takt som lämnat Linköping på efterkälken. Lite skämskudde ändå, eftersom den styrande Alliansens ambition varit den omvända. Men bortsett från detta så delar Linköpings kommun samma problem som alla Sveriges kommuner. Det utbildas inte tillräckligt många lärare och förskollärare, vilket betyder att den allmänna önskan om att lärarna ska få fler kolleger kanske inte alltid är så lätt att infria. Det är för få som vill bli lärare, helt enkelt. Ett problem som för övrigt finns också inom vården och omsorgen. Nu får samhället betala för att jobb med människor inte direkt premierats. Vare sig i lön eller i status.
Ett annat problem verkar också vara att många av de lärare som finns inte har alltid har den kompetens som behövs, efter vad jag förstår. Nu visar dock siffror att andelen behöriga gymnasielärare har ökat något. Men problemet är ju att kidsen, innan de hamnar på gymnasiet, måste ta sig genom grundskolan. Där saknas det enligt Lärarnas riksförbund 22 500 lärare.
Hård kritik från den samlade oppositionen får de sittande Allianspartierna för hur det ser ut i förskolan. När statsbidragen för smågrupper togs bort miste kommunen i runda slängar 50 miljoner. De återställdes till slut. Men för sent, enligt oppositionen. En rad processer sattes i gång, som oppositionen kallar skadliga, och hann ge kännbara effekter innan pengarna till slut återställdes.
Det spelar ingen roll att ansvarig politiker och utbildningskontoret hävdar att ingen blev uppsagd på grund av detta och att omorganisationer i områden berodde på färre barn där. Bilden som sitter fast är ändå att förskolelärare sades upp för att det inte fanns pengar.
Undrar ändå lite om inte ansvariga politiker i Allians för Linköping ångrar att de inte i tid tog av ”egna” pengar för att rädda situationen. För nu är "förskolekrisen" en böld som oppositionen, från alla håll, är och gräver i gång efter gång.
Nu hjälper det inte att (L), under galgen, kryper till korset och ångrar att man inte återställde pengarna direkt.
För när pengar – åtminstone vid ett ytligt betraktande – tycks gå före barn, ja då finns det inte många argument som håller. Oavsett fakta i frågan.
En fråga som man inbillar sig är en verklig vattendelare i politiken är friskolornas vara eller inte vara. Men när det kommer till kritan verkar inget parti helt vilja förbjuda dem. Förvisso skriver V att friskolor ska förbjudas, men det var inte riktigt det besked som partiets gruppledare gav i Correns valpodd. I stället vill de och flera partier, som S, begränsa eller helt förbjuda vinstuttag. Socialdemokraterna går dessutom till val på att kommunerna ska kunna säga nej till friskolor. I dag har inte kommunerna den rätten. Till syvende och sist är det Skolinspektionen som avgör frågan.
Funderar själv mycket på att i många frågor, och det gäller inte bara skolan, så säger politiker att det vi ser nu är ett resultat av beslut för länge sedan. Eller för all del beslut som inte togs. Hm, inte lätt att vara politiker, tänker jag och undrar över hur många av våra folkvalda som ligger sömnlösa för att försöka lista ut vad de måste göra nu för att det inte ska skita sig om 15 år.
Frågan är vem som har den bästa kristallkulan?