Jag minns soffan, jag minns kaffet, jag minns ögonen, jag minns orden, i stort sett varenda ett. Mötet med Lennart "Klimpen" Häggroth kom att förändra mitt liv.
Skriv något som får läsarna att önska vad de vill läsa om i serien Önskereportaget, sa Nils, nyhetschefen, i veckan.
Önskereportage? tänkte jag och svävade iväg direkt i vad olika reportage betytt för mig, som läsare och skribent.
Jag landade 17 år tillbaka i tiden, i soffan på dagcentret på Torpvägen 2 i Skellefteå, i ett möte jag burit med mig sedan dess.
Jag skrev en reportageserie om idrott och alkohol och där var Lennart "Klimpen" Häggroth, hockeymålvakten som blev nationalidol när han vann VM-guld med Tre Kronor 1962, ett perfekt intervjuobjekt. I 17 år, från guldbragden i Colorado Springs 1962 fram till 5 september 1979, lät han alkoholismen kontrollera honom i ett tungt missbruk.
Vårt samtal handlade mycket om alkohol förstås, men också om respekt, vänlighet och elakhet.
Jag minns Lennarts ledsna ögon när han berättade om ett av de tyngsta minnena, från en tränarkurs 1977. En händelse som han i sin bok "Himmel och helvete" beskrev så här:
"Pressen hade basunerat ut: Nu har Klimpen supit färdigt för gott. Vad jag inte visste var att några tränarkollegor slagit vad. De hade slagit vad om att de skulle kunna lura i Klimpen sprit trots hans nykterhetslöfte. Hur kan människor vara så onda? Återigen föll jag för spritens frestelser. Jag klarade inte grupptrycket och mina osportsliga tränarkollegor tog hem vadet. Men vem kan jag skylla på utom mig själv?"
Så skrev han sin bok och så talade han med mig, de som gjort honom ont nämndes aldrig med namn, allt han ville trycka på var det egna ansvaret, att behandla sig själv och andra med respekt och vänlighet.
Jag träffade Lennart i en tid då jag själv kämpade med sjukdom (epilepsi), felmedicinering och stress. Jag åt och drack som folk gjorde mest på den tiden, det vill säga inte särskilt hälsosamt, och satte allt mitt hopp till läkarna.
Men mötet med Lennart fastnade i mig, hans ord om det egna ansvaret, att kontrollera sin egen situation, att inte skylla på andra, att inte tro att någon annan ordnar ditt liv, talade till mig år efter år och hade stor del i att jag några år senare började en resa där jag steg för steg plockade bort det jag mådde dåligt av.
Mediciner, stress, alkohol, privatliv och kost, allt tog jag kontroll över, vilket gör att jag idag mår bättre än någonsin, och det mycket tack vare mötet med Lennart.
Jag tänkte höra av mig till honom för ett par år sedan och berätta hur han hade påverkat mig, men märkligt nog kom budet om Lennarts bortgång just vid den tiden.
Flera år efter intervjun blev jag uppringd av en kvinna. Hon ville berätta att hennes alkoholiserade pappa hade sidan med min Klimpenintervju upptejpad på insidan av skafferidörren. Hon sa att Klimpen var hennes pappas idol och att hans motto, för att kontrollera alkoholismen, var "kan Klimpen så kan jag". Kvinnan tackade för hjälpen, pappan var sedan flera år nykter, och jag minns att jag sa "oj", men jag tror att jag också fick ur mig ett tack.
Det var reportaget jag aldrig glömmer.
Vila i frid, Lennart.
Vilken historia vill du läsa om i Corren?
Vem eller vad tycker du vi ska skildra?
Begränsa dig inte – alla tips, stora som små, är välkomna.
Tipsa oss på tipsa@corren.se eller direkt till mig på christer.kustvik@corren.se. Vanlig post går också bra till Christer Kustvik, Corren, 58189 Linköping.
Fotnot: Lennart "Klimpen" Häggroth avled 28 augusti 2016, 76 år gammal.