Den mobbning och de kränkningar som tidigare skedde på skolgårdar har flyttat till nätet. Och den pågår inte bara på skoltid, utan året om, dygnet runt. 24/7 för att använda ett modernare uttryck.
Inte för att det fanns något som helst bra med skolgårdsmobbning. Men “fördelen”, om man nu kan säga så, var ju att de vuxna i omgivningen – om de inte var helt blinda – åtminstone hade en möjlighet att se det och gripa in för att hjälpa till. När de mobbade barnen kom hem från det helvete som skolan kunde innebära var de, förhoppningsvis, i en tryggare miljö där de kunde landa och slappna av i väntan på nästa dag.
I dag följer mobbningen med barnen ända in i sängkammaren, i form av chattar, mess och telefonsamtal. Ibland i så stora mängder att det stressar alla i familjen med de eviga plingandena. Sociala medier stänger aldrig, och även om man försöker få barnen att koppla ur sig, så kan det vara svårt att kontrollera. Dessutom kan det bli ett utanförskap i sig att inte vara tillgänglig där, när “alla andra” är det. Det blir en ond cirkel.
Att tvista till sanningen och till och med sprida rena osanningar är också lättare på sociala medier, jämfört med om man öga mot öga måste möta den person man har en konflikt med. Sanningen ligger förstås i betraktarens ögon men det som uttalats och skrivits på nätet kan vinklas i det oändliga. Det som uttalats spontant, utan eftertanke, finns kvar för alltid och kan analyseras sönder och samman. Det som inte finns kvar, eller som raderats, är som ord som står mot ord. Precis som på skolgården. Fast helt utan vittnen.
Det borde vara lätt att sätta upp en sociala medier-policy för de barn som är så stora att de använder sig av sådana, kan man tycka. Som att tänka efter innan man skriver. Att inte sprida rykten på nätet. Att inte sprida ofördelaktiga bilder på sig själv eller någon annan.
Men ärligt talat – hur ska vi kunna lära dem det när vi som är vuxna inte själva kan hantera det ansvar som det innebär att använda sociala medier? Jag vet vuxna som blivit rejält missförstådda då de inte haft förmågan att använda orden så balanserat som krävs. Jag vet de som har vräkt ur sig saker i affekt om andra personer, och som fått kanske hundratals människor att få en helt annan bild av personen i fråga. Jag vet föräldrar som tagit ut sin frustration över den andre föräldern på Facebook – helt öppet för barnen och deras kompisar.
Det här är förstås inte bra och vi måste lära oss att sociala medier är något helt annat än en skolgård, där saker som sägs kan modifieras, förklaras och tas tillbaka. Och det börjar med oss vuxna.
Har du blivit utsatt?