Du gamla, du fria…
1995 jobbade jag som lärare på en skola i Norrköping. Kriget i forna Jugoslavien pågick och i min klass hade jag flera barn som flytt från oroligheterna i sina hemländer på Balkan. En onsdag var vi på besök i skolbiblioteket när en helikopter närmade sig.
När helikoptern passerade över skolans tak kastade sig en av pojkarna ned på golvet. I fosterställning höll han händerna för öronen och skrek högt ut sin ångest.
Den kvällen somnade jag med tårar på kudden. Det var salta tårar för pojken som så starkt hade blivit påmind om en orolig värld han lämnat bakom sig, men även söta tårar över påminnelsen om att Sverige är ett fritt och tryggt land att bo i.
Du tronar på minnen från fornstora dar då ärat ditt namn flög över jorden…
Det var visserligen länge sedan Sverige var med i krig, men vi var under en lång tid i historien en ockupationsmakt likt dagens Ryssland. Det var inte med moderna pansarvagnar som vikingar eller stormaktstidens kungar närmade sig byar och städer i andra länder. Men det var samma rädsla som invånare i dåtidens Estland, England och Polen kände när de flydde från de svenska ockupanterna.
På samma sätt som ryska och ukrainska mammor gråtande vinkar farväl till sina söner, och i ovisshet hoppas att de ska komma hem levande, har svenska föräldrar vinkat farväl till söner som gett sig ut i strid.
Och frågan är den samma nu som då – till vilken nytta?
När min dotter var 5 år hade kriget i Syrien pågått i drygt ett år. Vi satt framför teven i vår sköna soffa i ett tryggt Boxholm och såg på nyhetsrapporteringen från kriget. Plötsligt utbrister femåringen i en tanke som jag tror att alla kan hålla med om, ung som gammal.
– Pappa, det här är ingen nyhet, det är en dumhet.
Jag vet att du är och förblir vad du var...
Det finns många exempel i historien där vi som nation visat solidaritet mot människor på flykt – finska vinterkriget, balkankriget och kriget i Syrien. Under de här veckorna som kriget i Ukraina har pågått har vi sett en enorm vilja att ställa upp för de utsatta flyktingarna. Som reporter på Corren i Mjölby har jag fått träffa människor och organisationer som ställt upp på ett fantastiskt sätt.
Det inger hopp i en värld som just nu dränks av meningslösa salta tårar.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Sverige!