Jag är ett fossil. En förhistorisk rest som hör hemma i en glasmonter. I modesvängen ska jag inte vara.
I veckan begav mig ut för att handla nya kläder. Inget specifikt stod på listan, mer ett allmänt behov av något som inte var blekt, söndertvättat och noppigt, som det där hemma. Handla kläder är verkligen det tråkigaste jag vet och jag gör det bara när det är absolut nödvändigt.
Problemet, om man går i klädaffärer väldigt sällan, är att man inte får den successiva tillvänjning av det nya modet som är nödvändigt för att tycka att kläderna åtminstone ser någorlunda okej ut.
För så är det ju. Mycket av det som lanseras är skitfult, men när man till slut inte hittar annat än rosa volangblusar och jeans som knappt når ovanför bikinilinjen så faller man till föga. Man har sakta vant sig och tycker att det får väl duga. Dessutom finns knappt något annat. Få branscher är så enkelspåriga som modeindustrin. Om den proklamerar att alla ska klä sig i petrolblått i höst så ska förbanne mig varenda sate göra det, ung som gammal!
Extra ångestladdat är mode man redan upplevt. Som jeansen med låg midja på 70-talet och de med så hög att de nästan nådde ända upp i armhålorna på 80-talet. De tunna, vida och vadlånga kjolarna från 80-talet. Tar jag på mig en sådan nu känns det som om jag ska på maskerad.
Nu stod jag i gallerian och kände mig som en alien. En figur från ett annat solsystem på tillfälligt besök på planeten Tellus. Storögt åsåg jag min omgivning med öppen mun.
Runt mig hängde de mest fasansfulla ting. Senapsgula tröjor, 50 nyanser av bajsbruna tröjor, ormskinnsmönstrade blusar, sladdriga clownkostymer, benvita knytblusar (ve dig, Sara Danius!), diagonala midjeväskor som för tankarna till jättestomipåsar, leopardmönstrande tajts . . .
Hallå, djurmönster?! Det avverkade vi på 80-talet!
Senapsgult är möjligen, jag säger möjligen, okej på en mörk person med lite brun eller olivfärgad hy. Men på en torskblocksfärgad och rödfnasig skandinav med råttfärgat hår! Huga. Dessutom påminner färgen mig mer om spädbarnsdiarré än senap.
Jag grabbade en senapsgul blus på en galge, gick mot en spegel och höll den framför mig. Men bara i en tiondels sekund. Ögonblicksbilden var förfärlig. Jag hade transformerats till en dansk rød pølse, på en vit papptallrik, som någon dängt en slev färgämnesspäckad senap, alternativt bäbisdiarré, över.
Jag åkte hem till det noppiga igen.