Den ensamma damen
Jag var i början av året på en läsarträff i en ort i Östergötland. Jag hade just talat färdigt, åhörarna var på väg att skingras, när jag kände en liten hand greppa svagt, svagt runt min högra underarm.
– Jag vill berätta en sak för dig, Christer.
Där stod en liten dam, med vitt hår och ett varmt, inbjudande leende.
Inga artighetsfraser, uppenbarligen tyckte hon att hon störde mig, att min tid egentligen var för dyrbar för henne, så lite forcerat gick hon rakt på sak.
– Du skrev om ensamhet i julas. Om hur du gick hem till en äldre kvinna med varor Corren sålde och hur du slogs av hennes ensamhet.
– Om du visste hur många vi är som har det så. Jag är rörlig, så jag kan fortfarande ta mig ut, men vet du, Corren är det enda umgänge jag har. Min gubbe dog för många år sen, över 20 år sen nu, och sedan dess umgås jag aldrig med någon. Du tycker kanske det låter konstigt, men Corren och Gokväll-programmet på TV är min värld.
– Du tycker säkert jag är fånig, men jag brukar tänka att jag får besök av er som skriver i Corren. Ni är ju mitt dagliga umgänge. Oj vad jag skrattar ofta med Carina. Hon är verkligen i min smak. Jag säger faktiskt "Gomorron Carina!" till hennes bild. Det gör jag till Widar också, på debattsidan. Tänk om politikerna hade hans sunda förnuft.
Lika snabbt som hon dök upp, lika snabbt knatade hon iväg och lämnade mig med ännu ett överväldigande läsarmöte i hjärtat.
Pojken som älskar skolan
När jag i början på året gjorde en reportageserie om skolan besökte jag bland annat Nya Rydsskolan.
Barnen hade precis börjat med sina uppgifter när jag slog mig ner vid ett av borden.
– Hur gick det till när du fick jobb på Corren? undrade ett av barnen.
Jag förklarade, att jag älskade att skriva redan som barn och tidigt drömde om journalistyrket, och ställde sedan själv frågan ”vad tycker du om Rydsskolan?”.
Svaret kom blixtsnabbt:
– Jag älskar skolan! Det är roligare här än hemma. Hemma har jag nästan ingenting, men här finns allt jag behöver. Vi har Ipad (läsplattor), vi ser på film, vi leker på rasterna. Och så lär vi oss mycket varje dag.
Pojken sken som en sol mot mig när han sa det.
Jag kommer aldrig glömma det leendet.
Läraren som hade tröttnat
I reportageserien om skolan mötte jag också läraren Gunilla som tröttnat på sitt arbete.
– Om jobbet tidigare var 85 procent undervisning och 15 procent uppfostran så är det precis tvärtom i dag, 15 procent undervisning och 85 procent fostran. Det låter kanske knasigt men det är faktiskt så, jag får ta massor av min förberedelsetid för att reda ut konflikter med elever och föräldrar och jag tappar helt arbetsglädjen av det.
– Det är så mycket grundläggande uppfostran som saknas hos barnen i dag. Många barn har svårt i det sociala. Att samarbeta, att fungera i kösystem, att fungera i en hall vid påklädning. Det blir konflikter om allt. Vem som stod först, vem som ska ha den tallriken, vem som ska ha spaden, vems tur det är att gunga.
– På rasterna är det väldigt stökigt, bråk om vem som ska leka med vem och mycket tjafs. Det är många arga, frustrerade barn. De har svårt att vara nära varandra och blir jättearga så fort någon råkar nudda dem.
– Värst är det på måndagar. Då har barnen jättesvårt att vara i grupp. Det är en dag som går åt till att samla ihop gruppen igen. Tisdagar och onsdagar är de bästa dagarna. Torsdagar och fredagar blir det sämre, de blir oroliga inför helgen och fredagar är många helt ur balans.
Reportaget om Gunilla fick stor spridning och många lärare hörde av sig till mig med liknande berättelser.
Chauffören som hyllade Trump
I november var jag i New York och jag minns samtalet med taxichauffören Sergej på väg från flygplatsen in till Manhattan, hur han övertygat förklarade för mig hur USA ska bli stort igen och att Donald Trump är rätt man för det.
– New York är möjligheternas stad. Är man bara beredd att jobba så finns alla möjligheter. Många av de som är arbetslösa vill inte jobba, de vill inte ha vilket jobb som helst.
Jag frågadeSergej varför han älskar Trump. Svaret kom snabbt:
– Framför allt för att han är republikan. Jag är kraftig motståndare till demokraterna, de för inte sin politik utifrån Bibeln, då går det inte att göra rätt. Jag är starkt troende och anser att Bibeln måste vara vägledande i alla politiska beslut.Trump jobbar för USA:s bästa och han och hans parti gör det med ena handen på Bibeln. Det räcker för mig.
Ett dygn efter vårt möte såg vi New York drabbas av ett terrordåd när en man från Uzbekistan med en pick-up körde ihjäl åtta människor och skadade ytterligare tolv i närheten av World Trade Center.
Det var ett galet besök i Trumps land.
Hedda som hade fått nog
När metoo-debatten rasade som mest i november kom det ett brev till redaktionen. Ett rop på hjälp från tolvåriga Linköpingstjejen Hedda som tröttnat på att se kompisar bli trakasserade på sociala medier.
I brevet skrev Hedda:
”Mobbingen i sociala medier stannar inte i mobilen – den följer med till skolan, in i klassen.
Jag känner många som har ont i magen när de ska gå till skolan på morgonen på grund av mobbingen på nätet kvällen innan. Främst tjejer blir utsatta. Man kan nästan inte göra någonting utan att bli kallad hora eller andra kränkande ord. Det här är ett stort problem för många unga människor, men det är samtidigt ett dolt problem som det är svårt att prata om. På Snapchat spårar gruppkonversationerna ofta ur och många attackerar en person med fula ord. Det är inte okej!"
Jag stämde träff med Hedda och mötte en tolvårig tjej full av civilkurage, som stod upp för sina kompisar och som, precis som metoo-uppropet, krävde anständighet från omgivningen.
Det var ett möte som gav hopp.
Till sist: Jag önskar er alla, kära läsare, ett riktigt GOTT NYTT ÅR!