En man sätter sig på ett tåg i Sofia. I tre veckor ska han resa runt och titta ut eller, rättare sagt, se Europa. Om han nu kan eftersom han nyligen hämtat sig från en ögonsjukdom. Ögat, blicken och seendet blir en metafor när han under sina resor skriver om Europatankens idé och historia. Det blir en bok, en berättelse om gemenskapens Europa, om hur en sönderbombad och krigshärjad kontinent åter fogas samman.
Det är ett pågående arbete, som just nu hämmas av återväxten av en aggressiv nationalism. Men berättelsen visar att Europatankens tåg långsamt sniglar sig framåt. Så heter boken också ”Är vi framme snart?” och den nominerades överraskande till Augustpriset tidigare i veckan. Resenärens – och författarens – namn: Per Wirtén.
Jag vet inte om ni dagligdags tänker på hur mycket Sverige har europeiserats på bara en generation. I början av 80-talet nådde kalla kriget sin absoluta fryspunkt. Europa var i politisk mening en nedisad världsdel fastlåst i ett ömsesidigt hot om massutrotning genom kärnvapen. Under kalla kriget fanns det få demokratier. Terrorism var vanligt och det östra Europas länder var diktaturer och utöver det fanns det några diktaturer i Västeuropa. Men det senaste kvartsseklet har Europa förändrats och avståndet till det Europa har för de som växt upp under den perioden, liksom för oss alla, krympt betydligt men omärkligt medan vi diskuterat näringslivets globalisering, kulturlivets amerikanisering och digitaliseringen av våra privata liv.
Wirténs bok har också en undertitel: ”Drömmen om Europas förenta stater”. Redan under 1920-talet blev Europatanken en central idé, mest för att lösa frågan om Tyskland, världskrigets förlorare som vacklade mellan att vara en liberal demokrati, en mer eller mindre Sovjetinspirerad socialism eller en revanschistisk nationalism. Europatanken handlade om integration och maktdelning redan då. Fast det skulle krävas ett nytt världskrig innan Europasamarbetet blev mer långlivat konkret, och till den storhet vi idag känner som Europeiska Unionen, EU. Många inser att unionen idag präglas av kriser. Då syftar man mest på Brexit och de just nu illiberala regimerna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien som kan bromsa EU med sin vetorätt.
I skuggan av den uppmärksammade aggressiva nationalismen, med eller utan nazistiska rötter, växer federalismen fram som ett tänkbart motgift. EU är idag en märklig blandning av konfederation, ett statsförbund där makten ligger hos de enskilda medlemsstaterna, och dess motsats, en federation, där makten delas mellan en överstatlig eller federal nivå och delstatlig nivå.
Många framgångsrika länder är federationer som USA, Tyskland och Schweiz. Andra länder har utvecklats från konfederationer till federationer som Australien. Konfederationer är historiskt sett mer instabila och den äldsta nuvarande konfederation är Irokesförbundet, om vars öden jag inte vet någonting.
En europeisk federalism skulle kunna vara lösningen på det tillstånd som EU befinner sig. Federalister finns i de flesta politiska partier från syndikalister till kristdemokrater. Det är väl bara hos konservativa som federalismen är lite tunnsådd.
I Sverige är det, med Per Wirténs egna ord, apart att tro på federalismen, men i ett europeiskt och internationellt perspektiv är det Sverige som framstår som udda. Det är ett skäl till varför hans bok är så befriande och uppmärksamheten som den får är ett otvetydigt tecken på att federalismen börjar bli mer gångbar i Sverige.