Jag stannar till på tröskeln utan att någon noterar min ankomst. Framför mig i entréhallen spelas en glädje upp som ser ut som en scen.
Det skrattas högt och varmt.
Det är ingen scen, det är vardag på Järdalavägens vårdboende som den här dagen har besök av en sång- och dansgrupp. Det är med den personalen skrattar när jag kliver in.
Bredvid dem öppnar sig hissen och ut rullar en boende som skiner upp när hon ser personalen.
– Har dansen börjat än? undrar damen.
– Nej då! Du är i god tid, svarar Pia Fransson.
Det är uppenbart för mig, redan här på tröskeln, att livet har återvänt till Järdalavägen.
Tidigare var här ett mörker. Anmälningarna från desperata anhöriga strömmande in och till slut tog Linköpings kommun beslutet att ta över driften med sitt bolag Leanlink.
I oktober 2017 fick Pia Fransson uppdraget att leda förändringsarbetet.
– Vår målsättning är att alla hyresgäster ska vakna med en förväntan på dagen, säger Pia som har närmare 30 års erfarenhet av arbete i vården.
Förväntan kan låta banalt, men alla vi som har nära anhöriga med demenssjukdom vet att det är långt ifrån självklart i alla boenden.
De senaste åren har vårdskandalerna avlöst varandra runt om i Sverige. Berättelserna om hur människor dör av liggsår, hur de inte får gå utomhus på hela sommaren, har varit många, och de har tyvärr ofta trängt undan de positiva exemplen i mediarapporteringen.
Därför satte jag mig på cykeln och trampade hit till Ekholmen, till ett alldeles lysande positivt exempel, till ett boende som är på väg att förvandlas från kommunens skamfläck till kommunens stolthet.
Pia, verksamhetschefen, och samordnaren Eva Pettersson och kulturarbetaren Catrine Axelsson tar emot mig i entrén när de skrattat klart med sina gäster.
Vi går ett varv på boendet, hälsar på personal och några av de boende som samlats på innergården för sång och dans.
– Vi har börjat arbetet med uteplatsen, den var väldigt nedgången, så snart hoppas vi att den är ännu finare med mer grönt, säger Pia och går inomhus igen.
– Här inne har vi gjort ett aktivitetsrum för de boende, så att det de plockar med kan ligga kvar framme. Det var tidigare ett personalrum.
Förra veckan tilldelades Pia Fransson årets stipendium för gott ledarskap inom demensvården. Ett pris på 100 000 kronor att använda till egen utveckling.
– Jätteroligt förstås, framför allt att få träffa så många engagerade människor som jag gjorde på prisceremonin, men att driva vårdboende är ett lagarbete, säger hon och tittar på Eva och Catrine.
Tillsammans satsar de mycket på aktiviteter och träning för de boende.
– Vi har frågat alla vad de är intresserade av och vi har kollat med deras anhöriga vad de har tyckt om tidigare i livet. Utifrån det har vi skapat aktivitetscirklar som vi har varje vecka, året runt, berättar Pia. Därför, när jag rekryterade personal hit, ville jag ha undersköterskor med någon form av intresse, att de kunde spela, sjunga, snickra eller odla.
Catrine fortsätter:
– Jag har hand om en trädgårdsgrupp där vi blandar boende från både vård- och demensavdelningen. Vi har frågat hur de bodde tidigare och om de hade några speciella växter då. En man visade gamla bilder på sin trädgård, en väldigt praktfull trädgård, vilket drog igång hela gänget. De har fått önska vad de vill odla, så har vi sått från frö.
– Vi försöker se bortom demenssjukdomen och se till det friska i varje människa, säger Pia. I vår bakgrupp till exempel så märks det så tydligt att deltagarna har bakat hela sina liv. Det är som att det sitter i ryggmärgen på dem.
Hon fortsätter:
– All forskning säger att om man blir aktiverad och stimulerad så mår man bättre i sin demenssjukdom. Demensen kan göra en orolig och utåtagerande men det lindras om man blir aktiverad och stimulerad.
– Vi har en herre här som sa ”jag kommer aldrig mer få fiska”. När vi började här i höstas kunde han inte gå och inte stå, så vi sa till honom ”om du börjar träna så ordnar vi en fiskeutflykt”. Det gjorde han, han började träna på motionscykel, och nu är han så pass stark att vi ska göra den där utflykten. På onsdag åker vi på fiskeutflykt nedåt Åtvidabergstrakten. Ingenting är omöjligt.
Den utflykten kan du läsa mer om här.
– Vi gör andra utflykter också, berättar Eva. En man ville åka till Flygvapenmuseet, när vi började i höstas hade han väntat i två år på det. Så det ordnade vi första veckan. Han blev så oerhört glad. Det är det som gör det så roligt att jobba, att vi får så mycket tillbaka.
Catrine Axelsson jobbar mycket med kulturinslagen, som musik och dans, och inredningen.
– Vi försöker skapa en miljö som inte är sjukhuslik, med mycket vitt, mycket färger, textilier och inte så mycket trä, säger Pia. Det märks att de boende gillar det, de kommer gärna ut från sina lägenheter. Mycket forskning visar att musik och dans är lugnande för demenssjuka så vi har köpt in paddor till de boende där de nu har sina egna spellistor på Spotify. De gillar också att lyssna på Correns taltidning.
Att vara anhörig till någon med demenssjukdom är att ha ett ständigt pågående sorgearbete, där man steg för steg förlorar sin kära.
Så är det i alla fall för mig och min fru som har sjukdomen nära oss.
– Vi ska starta en anhöriggrupp där vi ska prata om sjukdomen, berätta varför vi jobbar med levnadsberättelsen, att den är ett redskap för oss. Och bemötandetekniker. Det är viktigt för anhöriga att få dela sorgen med någon som förstår, säger Pia.
När jag cyklar hemåt tänker jag på min kära, undrar hur hon har det på sitt boende i detta nu.
Jag hoppas så att hon har det lika fint som de på Järdalavägen, att hon aktiveras så, men jag tror mig veta att så inte är fallet.
Det är en alldeles fruktansvärd känsla.