Jag stannar till pÄ tröskeln utan att nÄgon noterar min ankomst. Framför mig i entréhallen spelas en glÀdje upp som ser ut som en scen.
Det skrattas högt och varmt.
Det Àr ingen scen, det Àr vardag pÄ JÀrdalavÀgens vÄrdboende som den hÀr dagen har besök av en sÄng- och dansgrupp. Det Àr med den personalen skrattar nÀr jag kliver in.
Bredvid dem öppnar sig hissen och ut rullar en boende som skiner upp nÀr hon ser personalen.
â Har dansen börjat Ă€n? undrar damen.
â Nej dĂ„! Du Ă€r i god tid, svarar Pia Fransson.
Det Àr uppenbart för mig, redan hÀr pÄ tröskeln, att livet har ÄtervÀnt till JÀrdalavÀgen.
Tidigare var hÀr ett mörker. AnmÀlningarna frÄn desperata anhöriga strömmande in och till slut tog Linköpings kommun beslutet att ta över driften med sitt bolag Leanlink.
I oktober 2017 fick Pia Fransson uppdraget att leda förÀndringsarbetet.
â VĂ„r mĂ„lsĂ€ttning Ă€r att alla hyresgĂ€ster ska vakna med en förvĂ€ntan pĂ„ dagen, sĂ€ger Pia som har nĂ€rmare 30 Ă„rs erfarenhet av arbete i vĂ„rden.
FörvÀntan kan lÄta banalt, men alla vi som har nÀra anhöriga med demenssjukdom vet att det Àr lÄngt ifrÄn sjÀlvklart i alla boenden.
De senaste Ären har vÄrdskandalerna avlöst varandra runt om i Sverige. BerÀttelserna om hur mÀnniskor dör av liggsÄr, hur de inte fÄr gÄ utomhus pÄ hela sommaren, har varit mÄnga, och de har tyvÀrr ofta trÀngt undan de positiva exemplen i mediarapporteringen.
DÀrför satte jag mig pÄ cykeln och trampade hit till Ekholmen, till ett alldeles lysande positivt exempel, till ett boende som Àr pÄ vÀg att förvandlas frÄn kommunens skamflÀck till kommunens stolthet.
Pia, verksamhetschefen, och samordnaren Eva Pettersson och kulturarbetaren Catrine Axelsson tar emot mig i entrén nÀr de skrattat klart med sina gÀster.
Vi gÄr ett varv pÄ boendet, hÀlsar pÄ personal och nÄgra av de boende som samlats pÄ innergÄrden för sÄng och dans.
â Vi har börjat arbetet med uteplatsen, den var vĂ€ldigt nedgĂ„ngen, sĂ„ snart hoppas vi att den Ă€r Ă€nnu finare med mer grönt, sĂ€ger Pia och gĂ„r inomhus igen.
â HĂ€r inne har vi gjort ett aktivitetsrum för de boende, sĂ„ att det de plockar med kan ligga kvar framme. Det var tidigare ett personalrum.
Förra veckan tilldelades Pia Fransson Ärets stipendium för gott ledarskap inom demensvÄrden. Ett pris pÄ 100 000 kronor att anvÀnda till egen utveckling.
â JĂ€tteroligt förstĂ„s, framför allt att fĂ„ trĂ€ffa sĂ„ mĂ„nga engagerade mĂ€nniskor som jag gjorde pĂ„ prisceremonin, men att driva vĂ„rdboende Ă€r ett lagarbete, sĂ€ger hon och tittar pĂ„ Eva och Catrine.
Tillsammans satsar de mycket pÄ aktiviteter och trÀning för de boende.
â Vi har frĂ„gat alla vad de Ă€r intresserade av och vi har kollat med deras anhöriga vad de har tyckt om tidigare i livet. UtifrĂ„n det har vi skapat aktivitetscirklar som vi har varje vecka, Ă„ret runt, berĂ€ttar Pia. DĂ€rför, nĂ€r jag rekryterade personal hit, ville jag ha undersköterskor med nĂ„gon form av intresse, att de kunde spela, sjunga, snickra eller odla.
Catrine fortsÀtter:
â Jag har hand om en trĂ€dgĂ„rdsgrupp dĂ€r vi blandar boende frĂ„n bĂ„de vĂ„rd- och demensavdelningen. Vi har frĂ„gat hur de bodde tidigare och om de hade nĂ„gra speciella vĂ€xter dĂ„. En man visade gamla bilder pĂ„ sin trĂ€dgĂ„rd, en vĂ€ldigt praktfull trĂ€dgĂ„rd, vilket drog igĂ„ng hela gĂ€nget. De har fĂ„tt önska vad de vill odla, sĂ„ har vi sĂ„tt frĂ„n frö.
â Vi försöker se bortom demenssjukdomen och se till det friska i varje mĂ€nniska, sĂ€ger Pia. I vĂ„r bakgrupp till exempel sĂ„ mĂ€rks det sĂ„ tydligt att deltagarna har bakat hela sina liv. Det Ă€r som att det sitter i ryggmĂ€rgen pĂ„ dem.
Hon fortsÀtter:
â All forskning sĂ€ger att om man blir aktiverad och stimulerad sĂ„ mĂ„r man bĂ€ttre i sin demenssjukdom. Demensen kan göra en orolig och utĂ„tagerande men det lindras om man blir aktiverad och stimulerad.
â Vi har en herre hĂ€r som sa âjag kommer aldrig mer fĂ„ fiskaâ. NĂ€r vi började hĂ€r i höstas kunde han inte gĂ„ och inte stĂ„, sĂ„ vi sa till honom âom du börjar trĂ€na sĂ„ ordnar vi en fiskeutflyktâ. Det gjorde han, han började trĂ€na pĂ„ motionscykel, och nu Ă€r han sĂ„ pass stark att vi ska göra den dĂ€r utflykten. PĂ„ onsdag Ă„ker vi pĂ„ fiskeutflykt nedĂ„t Ă tvidabergstrakten. Ingenting Ă€r omöjligt.
Den utflykten kan du lÀsa mer om hÀr.
â Vi gör andra utflykter ocksĂ„, berĂ€ttar Eva. En man ville Ă„ka till Flygvapenmuseet, nĂ€r vi började i höstas hade han vĂ€ntat i tvĂ„ Ă„r pĂ„ det. SĂ„ det ordnade vi första veckan. Han blev sĂ„ oerhört glad. Det Ă€r det som gör det sĂ„ roligt att jobba, att vi fĂ„r sĂ„ mycket tillbaka.
Catrine Axelsson jobbar mycket med kulturinslagen, som musik och dans, och inredningen.
â Vi försöker skapa en miljö som inte Ă€r sjukhuslik, med mycket vitt, mycket fĂ€rger, textilier och inte sĂ„ mycket trĂ€, sĂ€ger Pia. Det mĂ€rks att de boende gillar det, de kommer gĂ€rna ut frĂ„n sina lĂ€genheter. Mycket forskning visar att musik och dans Ă€r lugnande för demenssjuka sĂ„ vi har köpt in paddor till de boende dĂ€r de nu har sina egna spellistor pĂ„ Spotify. De gillar ocksĂ„ att lyssna pĂ„ Correns taltidning.
Att vara anhörig till nÄgon med demenssjukdom Àr att ha ett stÀndigt pÄgÄende sorgearbete, dÀr man steg för steg förlorar sin kÀra.
SÄ Àr det i alla fall för mig och min fru som har sjukdomen nÀra oss.
â Vi ska starta en anhöriggrupp dĂ€r vi ska prata om sjukdomen, berĂ€tta varför vi jobbar med levnadsberĂ€ttelsen, att den Ă€r ett redskap för oss. Och bemötandetekniker. Det Ă€r viktigt för anhöriga att fĂ„ dela sorgen med nĂ„gon som förstĂ„r, sĂ€ger Pia.
NÀr jag cyklar hemÄt tÀnker jag pÄ min kÀra, undrar hur hon har det pÄ sitt boende i detta nu.
Jag hoppas sÄ att hon har det lika fint som de pÄ JÀrdalavÀgen, att hon aktiveras sÄ, men jag tror mig veta att sÄ inte Àr fallet.
Det Àr en alldeles fruktansvÀrd kÀnsla.