Våra hus är värda flera miljoner, våra bilar flera hundra tusen, våra kylskåp och skafferier är så fulla så de knappt går att stänga och inför helgen är våra värsta våndor vad vi ska äta till middag, om vi kommer få plats med all återvinning i bilen när vi åker till återvinningscentralen och om vi har tillräckligt med chips hemma till mello i kväll.
Så är livet i min del av Linköping. På solsidan.
I en annan del av Linköping trängs människor i små lägenheter, deras skåp ekar tomma, för dem är skillnaden mellan vardag och helg sedan länge utsuddad, i deras utanförskap är lördagen bara ännu en dag att få ut så mycket som möjligt av bidragskronorna.
Så är livet här i en av Sveriges mest segregerade städer.
För oss på solsidan är det lätt att bländas av vår stad. För oss finns inga gränser på välmåendet, ingen generation har någonsin haft det så bra som vi har det här, i vårt fina Linköping.
Tyvärr går vår stad i bräschen för det Sverige där klyftorna ökar i rekordfart.
Ingenstans i Linköping ökar de så snabbt som i kommunens nyaste stadsdelar.
I en av dem, i Ullstämma där jag bor, ökade hushållens disponibla inkomst med 54 procent mellan 2005 och 2014, från 312 400 kronor till 481 400. I en annan av de nyare stadsdelarna, Ekängen, ökade de 50 procent, från 441 900 till 661 400 kronor.
Det ska jämföras med Skäggetorp där inkomsterna ökade med 20 procent samma tioårsperiod, från 159 000 till 191 300 kronor.
Hushållen i Ekängen har därmed 3,5 gånger mer i disponibel inkomst än de i Skäggetorp. I Ullstämma är samma siffra 2,5.
I båda fallen har klyftan mellan stadsdelarna ökat med 25 procent de senaste tio åren.
Det är ett kapitalt misslyckande av stadens politiska ledning sedan millenieskiftet som skapat stadsdelar som orsakar sådana accelerande klyftor.
Nu står vi här, många av oss med solen i ögonen, med undersökningar som visar svart på vitt att Linköping består av två olika världar med större skillnader än någonsin.
För två år sedan kom en studie från Internationella handelshögskolan i Jönköping som visade att Linköping efter Södertälje är Sveriges mest segregerade stad. Där var måttet fördelningen av utrikesfödda i olika stadsdelar.
I tisdags kom Socialstyrelsen med en jämförelse av landets kommuner där Linköping, tillsammans med Södertälje, Rinkeby och Tensta, hör till de kommuner med störst andel människor med långvarigt ekonomiskt bistånd.
Av de 5,5 procent som får bistånd i kommunen är drygt hälften (50,7 procent) fast i ett långvarigt bistånd, vilket är väsentligt sämre än genomsnittet i Sverige (35,8) .
I vår rapportering om detta i veckan gick också att läsa att Linköpings siffror inte har ändrat sig nämnvärt senaste åren och att huvudorsaken är arbetslösheten.
Igår meddelade SCB att antalet lediga jobb i Sverige har passerat drömgränsen 100 000, men bland utlandsfödda är arbetslösheten fortsatt stor, i Sverige såväl som i Linköping.
Jag har bollat den här frågan med flera Linköpingsaktörer och det mest intressanta förslaget kom från byggherren Michael Cocozza, Botryggs ordförande:
– Detta händer samtidigt som kommunen går med överskott och vi kan konstatera att vi har behov av arbetskraft som kan utföra relativt enkla men viktiga arbetsuppgifter. Kommunkoncernen gick 2016 med ett överskott om cirka 500 miljoner kronor. Att föra över 1 000 långtidsarbetslösa från försörjningsstöd till fasta jobb skulle kosta 150 miljoner extra. De två första åren dock mycket mindre då staten ger rekryteringsstöd. Vi har en mängd enkla arbeten som behöver utföras. 200 ordningsvakter som tjänstgör nattetid, 200 vårdbiträden inom äldreomsorgen, 300 assistenter inom barnomsorgen, 150 hemtjänstassistenter samt 150 personer inom park och renhållning. Det blir 1 000 nya kommunala jobb. Därtill kan man få fram 200 enkla jobb på de företag som har avtal med kommunen inom andra sektorer.
Ett alldeles lysande förslag av Cocozza. För fyra månader sedan berättade kommunstyrelsens ordförande, Kristina Edlund (S), för Corren att kommunen gör just detta, letar enkla jobb inom den kommunala organisationen, men än så länge har vi inte sett något resultat av det.
1 000 nya kommunala jobb – det vore något för Linköpings kommun, med sitt numer nedsvärtade segregerade rykte, att skryta med
Vi är många i Linköping som vill vara stolta över vår stad.
Hela vår stad.
