”Du är framme vid målet” säger gps-en i bilen. Ja, det måste vara rätt, tomten är stor och inhägnad med ett rejält staket. För säkerhets skull kliver jag ur och går in genom grinden, det vore dumt att råka köra in på en okänd människas tomt. Men, visst är det rätt, jag ser en julstjärna gunga i ett fönster. Vi är iakttagna.
När dörren öppnas kommer två stora hundar ut på trappan och kastar en nonchalant blick på oss. Vänder tillbaka in och lämnar plats för en glad tax, som vill ha all uppmärksamhet. Huset är tyst, ja, med undantag då för den lilla taxen. I övrigt inte ett ljud.
Det är äntligen den stora dag då vi får träffa vår nya familjemedlem för första gången.
En stund senare sitter jag på golvet i den stora valphagen, som upptar halva köket.
De som ännu väntar på sin tur vid mjölkbaren piper allt ljudligare medan det smaskas belåtet från de som fått första platserna i kön. Mamman ligger med slutna ögon på köksmattan utanför hagen.
Själv är jag under attack. En liten brun hund hugger efter tårna, en annan försöker klämma sig in bakom min rygg, en tredje rycker allt vad den orkar i min kjolfåll. Två brottas bredvid, men somnar plötsligt mitt i leken.
Lilla fröken Gul, som är utsedd att bo med oss, tittar på mig med allvarlig blick innan hon vänder sig bort och somnar, hon också. Stor och framåt och rejäl, säger hennes uppfödare: ”känner du hur tung hon är”? Jag törs knappt lyfta henne, hon känns så pytteliten.
Hennes åtta syskon klättrar på mig och kommer nära. Guldlock, Stetson, fröken Lila och herr Svart. Han testar att springa och kasta sig över ett syskon, det slutar med ett bedårande snubbel och de rullar runt med de tjocka magarna i vädret.
Vi får besked att kullen är redo att flytta hemifrån i jul. Men oj, det kommer nästan som en chock: redan, de är ju så små?
På vägen hem kommer tankarna: Klarar vi det här? Kan vi ge henne det bästa livet för en hund? Ansvaret är stort och det är länge sedan vi hade en valp.
En hund är inget tidsfördriv och inget gosedjur. En hund ska må bra i femton år, vara en del av familjen och få vara med. Varm och mätt och snällt bemött, det är viktigt. Inte behöva ligga ensam och ha tråkigt.
Är vårt hem säkert för en liten filur som ska smaka på allt, testa gränser? Vi måste ha galler vid trappan första tiden och var är de små matskålarna? Hur ska vi lära henne att bli rumsren när det är kallt ute?
Mitt i lyckan blir jag rädd. Jag vet att det kommer att ordna sig. Men vi har väntat länge och först nu är det på riktigt, inte bara en dröm om någon gång i framtiden.
Samtidigt vet jag, det kommer att bli en fin jul. Den blir alldeles, alldeles underbar.