Jag har följt Franzéns elitkarriär ända sedan mars 2000 då jag skrev nyheten ”Franzén klar för LHC” i Corren.
Då: en 20-årig jättetalang som tränaren Torgny Bendelin lockade med sig från Tranås AIF till Linköpings HC.
Nu: en 39-årig, hjärnskadad, före detta NHL-stjärna.
Om ni inte sett Expressens intervju med Franzén så gör det, den är lika viktig som smärtsam.
Johan vet inte hur många hjärnskakningar han haft, han vet bara att hjärnan är skadad, att hans vardag blivit en mardröm fylld av panikattacker, raseriutbrott, ångest och depression.
För oss som följt Johan, som så ofta sett hans pigga, lekfulla blick, är det rena skräckscenerna att se vad hockeykarriären nu gjort med den blicken.
När han gråtande berättar hur hemmet i Detroit blivit ett helvete, ja då gråter jag också.
– Det är väldigt jobbigt med väldigt många tråkiga minnen. Jag har ju mina bästa minnen här också, men de senaste åren har det bara känts som att man vill härifrån. Jag vill inte vara innanför de här väggarna. Det har varit så mycket ångest, panik och depression att jag vill ut. Det är jobbigt, då man har så mycket ångest inför folk. Man förstår ju de som fastnar i missbruk. Det är inte lätt.
NHL-historien har, precis som amerikanska fotbollsligan NFL, många tragiska fall av hjärnskador, inte sällan med efterföljande missbruk och i för många fall också självmord.
I Sverige är elitmålvakten Thomas Javeblad ett av de mest kända fallen, mycket för att han i slutet av karriären, efter ett tvåsiffrigt antal hjärnskakningar, överföll en domare. Javeblad har berättat att han inte minns något av överfallet, att det svartnade för ögonen. Ett år senare, efter den tolfte hjärnskakningen, la den förre Luleåmålvakten ner hockeykarriären och har i flera intervjuer efter det berättat om hur han kämpat med depressioner och självmordstankar.
Alla som följer LHC har det senaste decenniet sett Mikael Håkanson, Mattias Weinhandl och Daniel Fernholm avsluta sina karriärer på grund av för svåra hjärnskakningar.
Ändå, trots att hjärnskakningar alltid funnits inom idrotten, innebar 2018 en ny nivå på eländet.
I ishockey och bandy, där spelet blivit avsevärt snabbare på senare år tack vare spelarnas utvecklade skridskoåkning, är hjärnskakningar nu vardag. Bara i de östgötska elitlagen hittar vi vid en snabb sökning i Correns arkiv mängder av hjärnskakningar de senaste månaderna. I LHC:s herrar Almen Bibic, Johan Södergran, Jonas Gustavsson och Lukas Bengtsson, i damlaget Lauren Spring och Linnea Johansson och i IFK Motala Oskar Nilsson, Anton Spångberg, Viktor Spångberg och Patrik Spångberg.
Så ser det ut runt om i landet, farten i issporterna skördar offer i en aldrig tidigare skådad takt.
Ändå är tystnaden i det närmaste total inom idrotten, det är som att alla blundar och hoppas att problemet ska försvinna av sig själv.
Luleå Hockey är undantaget. Där agerar klubben kraftfullt och har infört nya regler i hela föreningen.
– Vi har bestämt att vi ska ta bort all form av kredd för tacklingar. Det är vanligt att spelarna slår eller sparkar i sargen med klubban när någon ute på isen utför en tackling för att hylla det. Det ska bort helt och hållet. Det finns ingen anledning att hetsa. Tacklingar tillhör hockeyn, men vi ska inte hylla det. Risken att det blir skador är stor. Då ska vi hellre hylla att vi skottäcker eller skymmer målvakten bra, säger sportchefen Stefan Nilsson till Norrbottens-Kuriren.
Han utesluter inte påföljder för de spelare som inte följer de nya reglerna:
– Även om inte domarna eller systemet fångar upp händelserna så kan vi själva hantera det genom att spelaren inte får spela nästa match. Det är otroligt viktigt att vi tar tag i det här problemet att inte visa respekt för motståndarna.
Jag hoppas många följer Luleås exempel, för inget är effektivare än självfostran. Visst kan förbundet ge nya riktlinjer, och visst kan SHL bestraffa hårdare, men när klubben själv sätter upp ramarna, klubben som betalar spelarnas löner, ja då återstår bara för spelarna att lyda.
Problemet med hjärnskakningar kan bara kommas åt genom att spelarna tar ett större eget ansvar på isen och då krävs det att de uppmuntras att göra det – precis så som Luleå gör.
Luleå Hockey bryr sig inte bara om sig själva, klubben har nu tagit initiativ för att få hela Norrbotten att följa efter.
Är LHC beredd att göra detsamma i Östergötland?
Att fortsätta blunda för problemet, så som de nordamerikanska ligorna NHL och NFL gör, kommer skörda många offer. Senaste succésvensken i NHL, Växjös 19-årige guldhjälte Elias Pettersson som nu öser in poäng i Vancouver Canucks, ådrog sig hjärnskakning redan i karriärens femte NHL-match. Och då har karriären bara börjat.
All respekt till Johan Franzén som vågade visa upp framgångens osminkade baksida. Inget är modigare än att öppna sig när man krälar på botten. Ett mod som förhoppningsvis kan smitta av sig på fler än Luleå Hockey.
För familjen Franzén väntar en framtid i Sverige och Östergötland, husbygget söder om Linköping är redan igång, och troligen går flyttlasset någon gång det kommande året.
Efter vårens besök på Marcus Brain Health Institute i Colorado, ett behandlingshem som bland annat behandlar före detta militärer med posttraumatiska stressyndrom (PTSD), ser Johan ett visst hopp.
– Det känns som allt kan bli bättre och så har det inte alltid känts innan, säger han i Expressenintervjun. Det var väldigt mörka tankar, jag fick behandling för PTSD, som jag inte hade fått innan. Jag hade knappt kunnat sova på egen hand då, förutom när jag hamnade i svackor för då kunde jag inte hålla mig vaken. Naturlig sömn har jag inte kunnat ha sedan 2012 eller 2013. Att få bli av med de tankarna och allt som malt inom mig var väldigt viktigt. Vilken lättnad det var. Så sedan vistelsen i Colorado har det blivit bättre. Jag har lärt mig att leva med det här, och nu ser jag väl fram emot framtiden, faktiskt.
Kämpa Johan, vi är många som håller tummarna för din och din familjs framtid.