Har en kommun något att vinna på att stödja en elitidrottsförening ekonomiskt?
Inte nödvändigtvis.
Har Linköpings kommun något att vinna på att stödja LHC?
Ja absolut.
Faktiskt mer än någonsin.
Linköpings HC har aldrig varit mer förtjänt av kommunalt stöd än idag. Låt mig återkomma till varför.
Frågan har debatterats friskt i veckan sedan kommunalrådet Christian Gustavsson (M) krävt att kommunstyrelsen ger svart på vitt på hur mycket kommunala pengar som går till LHC.
Inget konstigt alls med det kravet. Ordning och reda är det minsta man kan begära av de som hanterar våra skattepengar.
Jag ser fram emot den sammanställningen.
En kommun bör aldrig ge en idrottsförening en summa pengar med orden ”varsågod, gör något kul för dem”. Idrotten har visat så många gånger att den inte är nog ekonomiskt kompetent för den sortens fria ansvar.
En kommun måste alltid försäkra sig om att den ekonomiska insats den gör i föreningen ger något konkret tillbaka som stärker kommunen.
Inte bara ”det är bra att vår stad nämns i Sportnytt”, som i årtionden varit ett vanligt argument bland idrottsintresserade politiker runt om i Sverige.
Skräckexemplet är Leksand där kommunen för några år iscensatte mängder av konstiga avtal och köp för att rädda hockeyklubben undan konkurs. Bland annat bröt kommunalrådet mot kommunallagen när hon pantsatte kommunal egendom för att få fram miljoner till klubben. Kommunen sålde också en trottoarkant i centrala Leksand för en krona så att hockeyklubbens campingbolag slapp betala skatt. För att nämna några av konstigheterna.
Leksandssupportrarna jublade förstås, men för alla andra blev hockeykommunen Leksand plötsligt mygelkommunen Leksand.
Det är alla inblandades ansvar, politiker såväl som idrottsföreningar, att Linköping inte gör samma resa. Därför är Christian Gustavssons krav på ordning och reda alldeles lysande.
Värt att beakta, när skattepengar till idrotten diskuteras, är förstås det omvända, idrottens bidrag till samhällskassan. När IUC Öst 2011 gjorde en samhällsekonomisk kalkyl av LHC:s verksamhet visade den att LHC under en säsong bidrog med 62,8 miljoner kronor till kommun, region och stat.
Så vad gör LHC idag som gör föreningen, enligt mig, mer värd kommunalt stöd än någonsin?
Om vi bortser från klubbens ungdomsverksamhet, för den har varit ungefär lika omfattande hela tiden, så menar jag att elitverksamheten aldrig gjort så mycket bra för Linköping som nu.
I det hänseendet är SM-guld eller inte SM-guld totalt oväsentligt.
Det viktiga är vad Linköpings HC står för.
Det fanns en tid, för inte alls länge sedan, när LHC:s spelare och ledare drog omkring på Linköpings gator onyktra och dryga som vore de stans allsmäktiga.
Inte alla såklart, men för många, för ofta. Det gick sällan en månad utan att poliser och ordningsvakter viskade till mig om olika scener nattetid.
Det var också en tid då det var vanligare med könsord än hejaramsor på läktarna, både från klacken och från sittplatspubliken.
På den tiden var LHC inget bra föredöme, det enda klubben då gav tillbaka till kommunen och dess invånare, och nu bortser jag alltså från den självklart nyttiga ungdomsverksamheten, var lite skönt segerjubel då och då.
Inte för att spelarna jublade så mycket, på den tiden klappade de bara om varandra lite och tittade knappt åt publiken, men på läktarna jublades det ändå.
Idag är allt helt annorlunda i Linköpings HC.
Idag är elitverksamheten full av föredömen – från Kim Martin, Emilia Ramboldt och Pernilla Winberg i damlaget till Dan Tangnes, Niklas Persson och Sebastian Karlsson i herrlaget.
Jag minns att jag tänkte i Cloetta center, då för en tid sedan, ”hur sjutton ska jag kunna ta hit min dotter när hon blir äldre och förstår vad de skriker?”.
Idag sitter jag med barnen på läktaren och njuter, när jag ser hur de älskar stämningen, hur de är ett med laget, ett med klackens ramsor, när de tror att Sebastian Karlsson och de andra spelarna jublar tillsammans med just dem.
Det är vackert.
Där har klacken "White lions" och klubbens Team 1217-projekt, där LHC tillsammans med Stångåstaden, Corren och Länsförsäkringar ger årskort till de ungdomar mellan 12 och 17 år som lovar att vara drog- och alkoholfria, verkligen bidragit till en ny, bättre läktarkultur.
Effekten på tonåringarna, när de efter en dramatisk match som i onsdags studsar hemåt tjoandes "Det är vi som är Linköping!", är en ovärderlig investering i staden Linköping.
Jag har följt LHC i 35 år och det har aldrig varit så trevligt i Stångebrohallen, Cloetta center och Saab arena som det är nu.
Så i en tid när kommunen behöver ena sina invånare, samla sin stad, skapa gemenskap, är dagens LHC ett effektivt verktyg.
På samma sätt som stadsfest, flygdagar och Winnerbäckkonserter är det på sommarhalvåret, så är LHC det varje vecka på vinterhalvåret.
Linköpings kommun ska, med öppna kort, demokratiska beslut med tydliga beslutsunderlag, samarbeta med de föreningar och organisationer som gör Linköping till en bättre kommun att leva och verka i.
Det gör LHC.
Och det viktigaste: klubben gör det på ett sätt Linköpings invånare kan vara stolta över – dessutom med en devis hela kommunen skulle kunna göra till sin:
Tillsammans är vi starka.